”Hopp” är Rebecca Solnits lovsång till alla som aktiverar sig i folkrörelser. Gräsrötter som fått höra att det ändå inte går att göra något och trots det engagerar sig i viktiga samhällsfrågor.
Boken kom ut på engelska första gången 2004 precis efter att USA:s dåvarande president George W Bush valde att gå in militärt i Irak trots protestmarscher mot kriget över hela världen. Det är i skuggan av marschernas engagemang som boken ska ses, en tröstebok fylld av exempel på hur kamp ändå ofta lönar sig på sikt.
Solnit gav besvikna demonstranter hopp genom att peka på hur andra kamper gett resultat trots många förluster på vägen. Som hur tusentals människors envisa kamp fått homosexualitet att i många länder gå från att vara kriminaliserat till att bli brett accepterat, hur synen på kvinnans rättigheter ändrats och hur miljörörelsens makt växt i styrka under decennier.
Rebecca Solnit gjorde succé för några år sedan med ”Män förklarar saker för mig” (på svenska 2016) där hon myntade begreppet mansplaining. Det känns mer än troligt att ”Hopp” inte skulle kommit ut på svenska nu utan den succén i ryggen. För även om boken på många sätt är en vitamininjektion så har den åldrats.
Det räcker inte med nytt förord och efterord för att täcka över det. Hennes fokus i ”Hopp” ligger självfallet i de politiska debatter om världshandel och ekonomi som fördes kring milleniumskiftet och frågan är om alla de frågorna är intressanta ur samma perspektiv i dag.
Det blir irriterande daterat när hon skriver om presidentvalet och menar valkampen mellan George W Bush och John Kerry 2004. Så mycket har hänt sedan dess. Utveckling som hade varit intressant att läsa om i det här sammanhanget.
Men även om jag saknar en större omarbetning finns det en tidlös kärna som ger läsvärde också i vår nutid. En som ger lite hopp.
