Mitt i det välmående villaområdet i Nackas jetsetdel, Saltsjöbaden, torn­ar skolans röda och beiga byggnader upp sig på en bergsknalle. Här på skol­an med barn på lågstadie­nivå hackar, diskar och torkar skolmåltidsbiträdet Marzia Ahmady, som hon gjort i alla år.

–  Jag har jobbat i Nackas skolkök i 12–13 år, på den här skolan i fyra år, berättar hon.

Doften av vegetarisk lasagne slår emot besök­aren i skolköket. Det är lugnet efter stormen, efter alla lunchraster. Inga barn syns. Stormen har flytt­at till jympasalen bredvid. På golvet ligger en kvarglömd kniv som någon tappat eller slängt.

När Marzia började blev hon anställd av kommun­en. Kort därefter bestämde sig Nacka för att all skolmåltidsverksamhet skulle läggas ut på entreprenad, oavsett vad rektorerna ville och tyckte. Då blev hon anställd av Fazer Amica, som vann anbudet på skolmåltiderna. Och nu är hon alltså åter kommunanställd.

– Kommunen är bra. Amica var också bra. Det spelar inte så stor roll. Man måste vara bra själv, tänka på sitt jobb. Komma i tid, säger Marzia ­Ahmady.

Men lönen har gått upp lite och hon behöver inte längre betala för maten hon själv äter.

Efter totalprivatiseringen dröjde det inte länge innan Nacka kommun efter en del synpunkter kom på att det kanske vore bra om rektorerna fick bestämma själva över skolmaten. De första skolorna tog redan 2009/2010 tillbaka skolköken.

Skillnaden mellan kommunal och privat regi är stor, anser Neglinge skolas rektor Lisa Landström.

–  Vi har mycket närmare till att påverka skol­maten nu. Jag arbetar nu nära dem som är i köket, och vi tillsammans kan se till att vi får den bästa ­organisationen och de bästa förutsättningarna för att göra ett bra jobb. Det låg inte hos mig tidigare, utan då var det Fazer Amica som hade villkoren och skötte medarbetarsamtalen och allt sådant, säger Lisa Landström.

Det hon framför allt ville påverka var att maten skulle lagas med schysta råvaror, mer ekologiskt och mer grönsaker.

– Jag vill att barnen ska lära sig att göra kloka val.

KA har sökt statistik över hur stor andel av kommunerna som har skolmat utlagd på entreprenad, men varken Skolverket, Sveriges Kommuner och Landsting eller SCB har några sådana siffror. Därför går det inte att svara på om trenden har vänt, ifall fler kommuner än Nacka valt att återta driften av skolköken.

Marzia Ahmady och hennes kolleger i skolköket på Neglinge skola har haft tur, att bara en enda entreprenör varit inne under åren det var privat drift.

– Därför kunde det ses som en verksamhetsövergång. Hade det varit flera olika företag inne hade de ju sannolikt blivit av med sina jobb, säger Pyret Due Hedlund, Kommunals ordförande i Sektion Öst i Stockholms län, där Nacka ingår.

Men, påpekar hon, att rektorn nu själv kan bestämma vem som ska laga maten betyder inte med automatik att det sker i kommunal regi.

–   Rektorn kan när som helst besluta sig för att lägga ut skolmåltiderna på entreprenad.

Marzia går och plockar upp den tappade kniven från golvet. Det börjar bli dags att förbereda för mellanmålet. Tallrikar och bestick ska ut i mat­salen, bänkar och bord ska torkas av.

Är det något som oroar att det plötsligt kan bli en ny arbetsgivare?

– Nej, vi har fått välja om vi vill jobba kvar eller inte. Men jag hoppas inte jag får byta arbetsgivare igen. Just nu är det jättebra, säger Marzia Ahmady.