Kampen för ett jobb
David Svensson vill arbeta och har utbildning i tre bristyrken. Trots det har han svårt att få jobb. Han har adhd och hans berättelse är inte unik. Andelen arbetssökande med psykiska funktionsnedsättningar hos Arbetsförmedlingen har ökat och många av dem är kritiska till stödet från myndigheten.
David Svensson hann bli 25 år innan han fick sin adhd-diagnos. Det förklarade mycket som han inte förstod om sig själv tidigare.
– Jag hade haft svårt att kontrollera mig. Blev arg. Mitt funktionshinder är inte en ursäkt för det, men en förklaring.
I dag är han 40 år. Den turbulenta tillvaron har fallit på plats. Han äter medicin och problemen märks inte av så mycket längre. Det är egentligen bara en sak han inte fått att fungera: han vill ha ett riktigt jobb – en fast anställning.
– Jag vill verkligen arbeta. Och jag vet att jag kan göra ett bra jobb. Jag är mer uthållig än de flesta och jobbar verkligen hårt.
LÄS OCKSÅ: Gävle satsar på jobb för alla
Under åren har han skaffat sig utbildningar som undersköterska, betongarbetare och brandvakt för raffinaderier. Han har haft många olika timanställningar och vikariat, men aldrig ett fast jobb. I perioder har han varit inskriven hos Arbetsförmedlingen. Sammanlagt har han fått sju olika stödinsatser som exempelvis lönebidrag och arbetspraktik men ingen av dem har lett till ett arbete utan statligt stöd.
– Arbetsförmedlingen är för snabba att sätta en på vad som helst oavsett om det fungerar för just mig eller inte. De vill leverera bra siffror och det känns som jag bara är en siffra i statistiken, säger David som tidigare i år uppmanades att göra praktik på en arbetsplats där han redan tidigare haft en lönebidragsanställning som han lämnade med goda vitsord.
David är långt ifrån ensam om sin situation. I september månad hade över 125 800 personer med funktionsnedsättningar någon form av insats från Arbetsförmedlingen. Martin Vadelius är enhetschef vid Arbetsförmedlingens avdelning för arbetsrehabilitering och känner igen Davids berättelse, även om han inte känner till just hans fall och kan kommentera det.
– Vi har fått kritik för att vi har insatser som av dem som är med inte upplevs hålla tillräckligt hög kvalitet, att det upplevs som hattigt att man får byta arbetsförmedlare ofta eller att man inte riktigt förstår varför man blir anvisad olika aktiviteter. Vi måste bli bättre på det, säger han.
En rapport från IFAU (se fotnot) visar att rätt insatser är viktigt. Den visar att de som hamnar i fel åtgärder kan få det svårare att få ett vanligt arbete. Trots det har Arbetsförmedlingen ingen ordinarie statistik där det går att se hur många som får arbete utan stödåtgärder. Där räknas en person med exempelvis lönebidragsanställning som en som fått arbete. Med dem inräknade har 5,6 procent av de arbetssökande med funktionsnedsättning jobb varje månad hittills i år.
”Jag förstår att det är väldigt frustrerande att sitta med all den kunskapen och inte få använda den”
Den siffran kunde varit ännu högre. Arbetsförmedlingen har inte lyckats använda alla statliga pengar till stödanställningar. I januari i år blev myndigheten därför tvungna att lämna tillbaka så mycket som 3,5 miljarder kronor till staten.
– Det är ett tecken på att vi på Arbetsförmedlingen inte har lyckats med uppdraget. Vi måste bli bättre på att förklara för arbetsgivare vilken kompetens det finns i den här gruppen och göra det lättare att anställa. Vi kommer från nästa år att göra riktade insatser, säger Martin Vadelius.
På Kommunal i Uddevalla finns Ulrika Lundström. Hon har stöttat David under några år med allt från telefonsamtal till arbetsgivare till att bara lyssna.
– David har flera utbildningar som det finns stort behov av i samhället. Jag förstår att det är väldigt frustrerande att sitta med all den kunskapen och inte få använda den, säger hon.
Hon har varit förtroendevald i åtta år och har sett hur arbetsmarknaden blivit svårare att ta sig in på.
– Varför skulle inte David få en chans? Det kan jag inte förstå. Han kan ju arbeta. Han är smartare än de flesta av oss andra, är stark och har talets gåva. Han har det svårt med det sociala och behöver ett bra stöd för att det ska fungera. Det är han värd, säger hon.
Andelen arbetssökande som har psykiska funktionsnedsättningar är i dag fler än någonsin. Några som alltför väl känner igen Davids situation är Attention, en stödförening för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som adhd. En undersökning de gjort bland sina medlemmar visade att nästan 60 procent tyckte att stödet från Arbetsförmedlingen var dåligt eller mycket dåligt.
– Arbetsförmedlingens personal behöver mer kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och andra osynliga funktionshinder, säger Annica Nilsson, intressepolitisk ombudsman på Attention
Annica Nilsson menaratt det i kombination med ett långvarigt stöd till dem som har psykiska funktionsnedsättningar kan göra stor skillnad.
– På många av oss syns problemen inte utanpå och det kan vara när man har jobbat ett tag som stödet verkligen behövs. Det är viktigt med en bra dialog för att ta reda på vad arbetsgivaren kan göra för att se personens styrkor och ta fram dem i arbetet, säger hon och ger exempel på stöd som kan göra skillnad mellan en avslutad kontakt och en anställning.
– Vissa har svårt att bromsa sig och kan dra på sig en för hög arbetsbelastning – då behövs en chef som bromsar. Det kan vara känslighet mot ljus och ljud eller behov av kognitiva hjälpmedel som hjälper tidsuppfattningen.
Att David och andra i hans situation inte får arbete är enligt henne inte bara en förlust för dem, utan för hela samhället.
– Det är en viktig samhällsekonomisk fråga.
Martin Vadelius håller med om att Arbetsförmedlingen måste utveckla stödet för psykiskt funktionsnedsatta och berättar att de bland annat påbörjat ett samarbete med Attention för att öka personalens kompetens. Samtidigt menar han att det inte bara är en fråga för Arbetsförmedlingen.
– Området med arbetsrehabilitering generellt är inte tillräckligt utforskat. Det behövs mer kunskap i hela samhället.
Och David då? I perioder har läget gjort att han nästan gett upp. I våras började han och hans läkare prata om att han kanske skulle gå i pension.
– Men jag vill ju inte det. Jag är bara 40 år. Jag kan jobba. Ibland vill jag bara ge upp, men samtidigt vet jag ju att jag har något att ge.
Fotnot: IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, är ett forskningsinstitut under Arbetsmarknadsdepartementet.