Nerför en trappa, längs långa korridorer och genom flera dörrar hamnar vi till slut i källaren på Karlskoga lasarett. Här håller obduktionsavdelningen till. Tillsammans med kollegan Jörgen Hageräng utgör Stefan Vilhelmsson 100 procent av personalstyrkan här. Det är ganska nya och fräscha lokaler. ”Ingen liklukt” som på vissa obduktionsavdelningar, påpekar Jörgen Hageräng.

De visar sina toppmoderna maskiner, hjälp­medel och lösningar för en god arbetsmiljö. Höj- och sänkbara kisthanteringsvagnar gör att tunga lyft i princip försvunnit, en punktutsug tar hand om obehagliga dofter, och kylrum utan skåp gör det lättare att hålla rent.

Men när det kommer till smittskyddet brister det.

–  Vi efterlyser mer kunskap om smittskydd gentemot avlidna. Man lämnar mycket ansvar på oss, säger Jörgen Hageräng.

Stefan Vilhelmsson fyller i:

–  Ta till exempel ESBL (enzym som finns i multi­resistenta bakterier). Där finns det riktlinjer för levande, men inte när det gäller avlidna personer. Hur lång tid tar det innan bakterierna lämnar kroppen? Det finns inga säkra svar.

Kollegerna vid universitetssjukhuset i Örebro råkade förra året ut för en multismittad avliden och hörde av sig till facket. Petra Johansson, som sitter i sektionsstyrelsen i Kommunal Region Örebro län, blev engagerad och ringde runt till andra sjukhus i landet för att höra hur de gjorde.

Petra Johansson

–  Alla svarade olika. Det skiljer i allt från vilken personlig skyddsutrustning man använder till vilken klass på smittsal som finns. Det skiljer i städrutiner, vem som gör det, när det utförs och hur det utförs, berättar Petra Johansson som exempel.

Även om Karlskoga inte utför så kallade riskobduktioner är frågan extremt viktig, anser Jörgen och Stefan.

– Vi hanterar det kanske snarlikt vid de olika obduktionsavdelningarna, men det är ändå olika.

Hur gör ni då om ni saknar riktlinjer?

–  Vi får gå efter vad som gäller för smittor hos ­levande, säger Stefan Vilhelmsson.

– Är man osäker får man ringa en smittskyddsläkare och fråga, säger Jörgen Hageräng.

Föreningen för obduktionstekniker, en branschförening, har gjort en undersökning bland sina medlemmar och ställt frågor om det här. En stor majoritet, 67 procent av de 46 som svarade, säger att de saknar mer information/utbildning vad gäller hantering av smittade avlidna.

Och redan 1999 uppmärksammade Arbetarskyddsstyrelsen, som sedan blev Arbetsmiljöverk­et, problemet.

– Självklart vore det bra med nationella riktlinjer, säger Jörgen Hageräng.

Smittskyddslagen reglerar att läkare som utför obduktion är skyldig att anmäla misstänkt smitta till smittskyddsläkare och till Folkhälsomyndighet­en. Och Socialstyrelsens föreskrifter säger att det ska finnas lokala rutiner för personal som hanterar smittförande avfall. Men några nationella rekommendationer finns inte, vad Socialstyrelsens jurist Tesi Aschan vet.

–  Det finns såvitt jag känner till inte några planer på att ta fram sådana vid Socialstyrelsen, skriver hon i ett mejl till Kommunalarbetaren.

Kommunals Petra Johansson, som är med vid intervjun, försöker få med sig förbundet centralt i att driva detta som en facklig fråga.

Men det är en liten grupp. Det finns ett 70-tal obduktionstekniker i hela landet. Och färre kan det bli. Antalet obduktioner minskar stadigt i Sverige, berättar Jörgen, samtidigt som han visar oss verktygen inne i obduktionssalen. Under klockan vid ena väggen står skallsågen, utrustad med dammsugare som suger upp farligt benmjöl.

– Och det här är en organbricka, berättar han om den lilla metallbrickan han håller upp.

Samtidigt har yrket på senare år blivit så mycket mer än att öppna döda kroppar och dissekera organ.

–  Avsked har blivit en stor del av yrket, säger Jörgen.

Anhöriga kommer hit och tar farväl av nära och kära, och lokalerna har utformats efter detta. Ett särskilt litet rum har gjorts i ordning, där korset på altaret snabbt kan tas bort vid behov.

Avdelningarna på sjukhuset styr gärna dessa stunder hit ner, berättar de. Och anhöriga begär inte sällan själva om att få vara här.

–  Det har väl spridit sig att vi har en bra avskedsverksamhet här.

Uppskattningen de ofta får ta emot i samband med detta är en av de bästa sakerna med jobbet.

– Det är det som värmer mest, när anhöriga efter ett avsked berömmer oss för att vi gjort så fint, säger Jörgen.  

Jörgen Hageräng och Stefan Vilhelmsson

Jörgen Hageräng

Ålder: 45 år.

Jobbat här: Sedan 1998.

Bor: Karlskoga.

Yrke: Obduktionstekniker, utbildad undersköterska.

Familj: Sambo, ett barn.

 

Stefan Vilhelmsson

Ålder: 42 år.

Jobbat här: Sedan 2006.

Bor: Degerfors.

Yrke: Obduktionstekniker, utbildad undersköterska.

Familj: Gift, två barn.