Det är den 8 december 2012. I ett mintgrönt kök i ett rött Västerbottenshus i Vindeln sitter Charlotta Lindgren med tre små barn och make. Det är lördagskväll. Vinet är på plats och Charlotta har just skurit upp köttet. Men i kväll dricks inget vin. I stället säger Charlotta till sin man, Lars-Göran: ”Känn här, nu har jag fått cancer”.

Något tog emot i behån, där Charlotta brukar stoppa ned sin insulinpump. En knöl som kändes som ett kokt ägg.

– Den helgen var vedervärdig. Jag visste att jag hade cancer. Det var familjeliv runtomkring men jag bara satt där med dödsångest.

Det har gått snart fem år. Charlotta kokar kaffe i samma kök som resan började i. Resan med cancertåget, för att välja ett av Charlottas ord. Hon börj­ar gråta när hon berättar att två knölar syntes på mammografin. Julklappar skulle köpas och barnen var förväntansfulla. Samtidigt undrade Charlotta om det skulle bli hennes sista jul. Skulle barnen ens komma ihåg henne? Precis före jul togs hennes ena bröst bort.

I dag är Charlotta cancerfri. Hon har tagit tjänstledigt ett år från arbetet på äldreboende för att utbilda sig till hälsopedagog. Charlotta har alltid avskytt idrott, men efter strålning och cellgifter började hon springa. Hon blev piggare och gladare, ångesten blev mindre. Nu springer hon en mil med lätthet. Annat som hon tyckte om att göra, som att läsa, kan hon inte göra längre. Hjärnan är trött och hon har svårt att koncentrera sig.

– Men jag vill fokusera på det jag kan och inte på det som gått förlorat. Jag vill inte bli bitter.

Oron finns dock kvar. I somras kände Charlotta en ny knöl i bröstet. Då rasade världen igen. Tills hon fick svar. Den här gången var det ofarligt.

Förutom oron, glömskan och tröttheten känner sig Charlotta ungefär som vanligt.

– Men jag är inte samma person som jag var. Jag trodde att jag skulle bli det, men så blev det inte. Man har vetskapen om dödligheten hela tiden och vid minsta krämpa eller förkylning faller man ner i hålet och tänker: Har jag fått tillbaka cancern?

Trippelnegativ bröstcancer. En aggressiv typ som drabbar fler yngre än äldre och som oftare sprider sig än andra former av bröstcancer. Till en början visste inte Charlotta att det var den sorten hon hade, hon bad att endast få veta det absolut nödvändigaste. Hon ville inte veta hur stor chansen var att överleva, men senare förstod hon från sin onkolog att den var ungefär 50 procent. Från omgivningen fick hon höra en del som inte underlättade.

– ”Jag vet hur det känns för min moster dog i bröstcancer.” Varför skulle då jag klara mig? Andra sade att ”du är så stark så du klarar dig”. Då är det mitt fel om jag inte klarar mig för då är jag inte tillräckligt stark. Jag förstår att de ville väl, men det blev fel.

Charlotta var rädd för att dö, men långt inne bet sig hoppet ändå fast.

– Jag tror att det är hälsosamt att få ur sig känslorna. Man måste få vara arg på livet. Men sedan måste man plocka ihop resterna av sig själv, för det finns inga alternativ. Det finns mycket hjälp att få om man träffar rätt kurator. Jag pratade inte så mycket med Lars-Göran, därför blev kuratorn så viktig.

Barnen var små. Mellan ett och fyra. De kunde inte bedöma allvaret i att mamma hade cancer. Hon förklarade att hon kommer att behöva vila, tappa håret och inte orka leka så mycket.

När Charlotta strålades upptäcktes en knöl i sköldkörteln. Hon hade äldsta sonen Leonard med sig när hon fick beskedet. Det skulle vara deras speciella dag.

– Jag såg min död framför mig när läkaren sade att det var cancer. Men det var inte bröstcancern som hade spritt sig utan det var en ny cancer. Med god prognos. Det är sjukt att man kan bli så glad av ett cancerbesked!

Sju månader efter cancerbehandlingen hände något osannolikt. Charlotta blev gravid trots att allt borde talat emot. Tidigare hade hon haft svårt att bli gravid, första barnet blev till på femte IVF-försöket. Hon hade minimal sexlust och använde preventivmedel. Dessutom fanns risken att bli infertil av behandlingen. Så när hon gick upp i vikt och kände avsmak för kaffe trodde hon att det berodde på cellgifterna. Hon var i 18:e veckan när hon till slut gjorde ett graviditetstest. Det var midsommar­afton och hon ville veta om hon kunde dricka snaps.

– Det var en chock. Jag blev så oerhört glad, samtidigt som jag inte visste om det skulle vara ett friskt barn, eftersom man har hört att cellgifter är fosterdödande.

Graviditeten gjorde livet lättare.

–  Är det här mitt öde att bli gravid så kan ju inte mitt fortsatta öde vara att jag ska dö. Så kändes det.

”Mirakelbarnet” Gösta är snart tre år, fullt frisk och klättrar på sin mamma vid köksbordet. Vi hämtar syskonen Naima och Bo-Evert från skolan och går ut och plockar bär. ”Här finns en hel armé av hallon”, säger sexåriga Bo-Evert.

De flesta kvinnor som får bröstcancer är äldre än Charlotta. Hon blev glad när hon fann en vän i samma ålder och med samma cancer på patienthotellet i Umeå. Men tyvärr överlevde inte vännen. Facebook-grupper som ”Cancertjejer” blev en viktig gemenskap. Charlotta har valt att stanna kvar i grupperna. Hon vill ge hopp och stöd.

Hon har skrivit insändare och krönikor i olika tidningar och gett ut boken ”En hel jävla bok om cancer”. Hon vill ge andra det som hon själv sökte på nätet men inte hittade. Hon lyfter ur sitt nya bröst ur behån. Förutom ett ärr ser det ut som vilket bröst som helst, men det är skapat av Charlottas fett och hud från magen och ljumsken. Sådana bilder hade hon velat se innan hon opererades. Därför har hon lagt ut bilder på Facebook och skrivit ocensurerade texter om cancern. Några har reagerat negativt, men framför allt har hon fått stöd. Många har känt igen sig.

–   Det har ju gått så bra för mig och det känns skönt att kunna säga det. Jag fick höra så många hemska historier när jag blev sjuk, men jag vill bli en god historia för andra. Det finns ett tomrum i vårt samhälle att vi behöver prata mer om cancer, för det är ett tabu.

Charlotta Lindgren

Yrke: Undersköterska och Silviasyster.

Ålder: 40 år.

Bor: I Vindeln.

Familj: Maken Lars-Göran och barnen Leonard, 9, Naima, 7, Bo-Evert, 6 och Gösta, 3.

Intressen: Skriva och springa.

Hur kan man stötta? ”Man kan komma fram, ge en kram eller skicka ett mess. Jag tyckte om att bli bjuden till saker även om jag oftast fick tacka nej. Man blir lätt väldigt ensam som sjuk­skriven.”

Vad ska man inte göra eller säga? ”Jag tycker inte att man ska berätta om sin moster som dog. Berätta de fina historierna, som cancerdrabbad tänker man på det hemska ändå.”