Bara det att det görs en film om Lars Winnerbäck är sensationellt, enligt kännarna. En film om mannen som aldrig berättar om sig själv, annat än i låtform!

Och det är också detta filmen till stor del handlar om. Trots alla framgångar och all kärlek han får av sin publik är han inte bekväm med att ta plats, hans dåliga självförtroende har till och med vid något tillfälle hindrat honom att gå upp på scenen.

Det är något fint med detta, att han pratar om sin ångest. Och det är så klart betydelsefullt för många som själva kämpar med sin självkänsla att höra en så pass stor och omtyckt artist prata om samma saker. Men till slut blir det tjatigt att han i klipp efter klipp på olika sätt diskuterar varför det är så svårt att känna att han duger.

Inga direkta svar ges heller, hans barndom skildras i spelfilmssekvenser som en längtan bort från skolan och det inrutade, bort till gitarrerna i musikaffären.

Filmens andra röda tråd hade gärna kunnat få lite mer svängrum, där han besöker andra artister och pratar med dem kring ett tema. Sekvensen när Rolf Lassgård läser en av Winnerbäcks låttexter är något av filmens höjdpunkt.

Det berör också när kameran under konsertklippen sveper över publiken och fångar fansens lycka, mest kvinnor 30 plus, över att höra och se honom live. Det glittrar i deras ögon och han tycks sjunga det de verkligen känner själva.

Filmens små animationer lite här och där är också en fin bonus. Mycket musik förstås men den som väntar sig en ”best of Winnerbäck” i biosalongen lär bli besviken.