Anjum är transsexuell. Tilo har för mörk hud. De flesta karaktärer i berättelsen har förkastats av olika skäl – som fel politiska åsikter eller fel kast. I utkanten av samhället samlas dessa skadeskjutna och försöker hitta ett sätt att leva.

Arundathi Roy har låtit sina läsare vänta länge på den här boken. För 20 år sedan gjorde hon succé med sin debutroman ”De små tingens gud”. Men sedan dess har Roy ägnat sig åt politisk aktivism, och skrivit debattböcker i stället för romaner.

Först nu kommer alltså den efterlängtade andra romanen, som på ett sätt är mycket olik den förra. ”De små tingens gud” var tät och närgången, då den fokuserade på bara en enda familj. ”Den yttersta lyckans ministerium” däremot vill omfatta hela Indien med hinduer och muslimer, separatister, ursprungsbefolkningar i avlägsna delar av landet, sexuella minoriteter och kastlösa. Dessutom under en period på flera decennier.

Men det finns också likheter. Förra boken anklagade den indiska tradition som bestämmer vem som får älska vem – en tradition som driver människor i döden och bringar olycka över familjer i generationer. ”Den yttersta lyckans ministerium” är också en anklagelseskrift, mot det Indien som förtrycker och begår övergrepp på minoriteter av olika slag.

Boken är ett stort och komplicerat romanbygge; både saga och politisk satir. Den politiska satiren kan kännas överväldigande för den som inte kan Indiens nutidshistoria. Även språkligt är boken krävande, med många växlingar mellan olika berättarstilar.

Men Arundathi Roy bevisar med denna sin andra roman att hon långt ifrån är ”en som råkade skriva en bra bok en gång”. Det krävs en verkligt skicklig författare för att foga ihop alla dessa olika bitar till en fungerande helhet, och det lyckas hon mycket bra med.