”Finns ingen utmanare till industriavtalet”

Varför har ni skrivit en bok om industriavtalet?

– Det är naturligtvis av flera skäl men ett viktigt var att vi upptäckte en slags historielöshet som började breda ut sig. Många av de som var med och formade industriavtalet har slutat och ersatts av yngre personer som saknar en del av den historiska kunskapen om varför det över huvud taget kom till. Plus att det är naturligt när det har gått 20 år att uppmärksamma de styrkor och svagheter som finns.

Ni skriver i en debattartikel i Dagens Arena att det måste finnas utrymme för extrasatsningar på lågt eller felaktigt avlönade kvinnogrupper om industrin ska kunna fortsätta vara normerande, varför?

– Om möjligheterna att göra relativlöneförändringar begränsas av industriavtalet så kommer inte de grupper som känner att de har en felaktig lönesättning och skulle behöva få något större löneökningar att långsiktigt acceptera industriavtalet som norm. De kommer försöka bryta sig loss.

Ni beskriver undersköterskesatsningen från 2016 som den mest lyckade enskilda satsningen för att få jämställda löner. Den fick ju gehör för att en avgränsad grupp pekades ut som felvärderad, det var ingen låglönesatsning. Andra LO-förbund vill ha generella låglönesatsningar. Hur ska LO få ihop det?

– Det finns nog ingen enkel lösning på det. Det är intressen som står mot varandra. Jag tror som alltid att det blir en kombination, det blir lite av varje, så att det blir möjligt för alla 14 förbund att sluta upp runt en samordning. Drar du för mycket åt det ena eller andra hållet så ställer sig några utanför och då försvagas hela kollektivet. Men det är en enormt svår balansgång.

Ni skriver också att det stora fokuset på löneökningar skymmer sikten för olikheter i arbetsvillkor. I vissa avtal blir det ju heller inga villkorsförändringar alls utan man har svårt nog att få igenom löneökningarna. Borde facken vara mer ihärdiga i sina krav på bättre villkor?

– Ja, jag tycker att det är en stor underlåtenhetssynd att man har tillåtit till exempel avtalspensionerna att variera så kraftigt mellan olika grupper inom LO. Det finns ingen riktigt levande diskussion om hur man ska göra med detta. Om du börjar räkna på vad det betyder för en kommunalanställd som har LO-SAF i botten som avtalspension och en industriarbetare som har lika mycket till, så handlar det om tusentals kronor i månaden. Däremot pratar man sig blå om en tiondels skillnad i löneökning.

Vad beror det på?

– Det finns ett starkt historiskt fokus på löneökningar. Dessutom kan de lågt avlönade ha svårt att avstå ens en tiondels löneökning för att omvandla det till en fördel som man får nytta av om 30 eller 40 år. Det är en svårighet hur man ska få till det.

Ni skriver att det finns en risk för växande inblandning i lönebildningen, kan du utveckla det?

— Sedan den nuvarande regeringen bestämde sig för att öronmärka flera miljarder för att öka just lärarnas löner så har andra partier börjat tycka att man ska skicka extra pengar till polisen. Det är något nytt. Hela idén bygger på att lönebildningen är ett partsansvar. Om politiker ska sitta och bestämma över det så bryter det sönder systemet. Jag tycker det var helt fel när de öronmärkte pengar som skickades rakt in i det avtalade systemet, det var i strid med den svenska modellen.

Kommer industriavtalet att överleva?

– Ja det tror jag. Dels att det nu är en hel del treåriga avtal, så sannolikt händer det inget under den perioden. Dessutom finns det ingen riktig utmanare, inget annat alternativ.

Fotnot: Boken heter ”Vem ska bestämma på lönemarknaden?” (Premiss förlag)