Först läste min sjuåring ”Lisbet och sambakungen” på egen hand. Därefter ville hon att vi skulle ha den som högläsningsbok i sängen. Mellan kvällsläsningarna läste hon sedan några kapitel i ”Sambakungen” igen.
Vad är det som gör Emma Karinsdotters barnboksdebut till en sådan fullträff?
Jag kan erkänna att jag var något tveksam till en början. Flirten med det där galna från Barbro Lindgrens Loranga-böcker kändes lite för tydlig. Men känslan försvann i takt med att berättelsen fördjupades, blev sin egen och fick en del svärta.
Lisbet bor med sin farmor Sambakungen för att hennes föräldrar bor utomlands och inte vill ha henne med. Sambakungen har geléhallon i håret, är före detta hemlig agent (och har älskarinnor från agentvärlden som kommer på besök), hon ljuger gärna och vill alltid vinna. Hon är speciell. Lisbet är inte speciell, och funderar mycket på om man verkligen måste vara det.
Boken utspelar sig under deras ”sista sommar” tillsammans. Det är i alla fall så Sambakungen ser det eftersom Lisbet fått brev om att hon ska börja skolan till hösten. Enligt farmor tar livet slut då. Det hindrar inte att Lisbet längtar lite, särskilt efter den där flickan hon träffat som ska gå i samma klass.
Farmor och Lisbet vill olika men trivs ihop ändå. Svårare är relationen till föräldrarna som pulserar genom hela texten. Lisbets sorg när de svarar på det brev som innehöll ett foto från Lisbets simskola galopperar i både hennes och läsarens hjärta. ”Vad fin du är i dina nya glasögon” skriver mamman och pappan. Men Lisbet har inga glasögon, det var flickan som satt bredvid.
Emma Karinsdotter har skrivit en tankeväckande och underhållande bok om att våga vara den man är. En bok väl lämpad för högläsning (hon säger själv att hon skrivit den för att den ska läsas högt). Illustrationerna av Hanna Gustavsson förekommer flitigt och får sitt rättmätiga utrymme när de tillåts breda ut sig över helsidor och uppslag.
