I över en timme tvingar den legendariska filmskaparen Wim Wenders sin publik att sitta och titta på två omåttligt pretentiösa människor som diskuterar, ja, ingenting, fast med vackra ord. Det handlar om minnen, ofta minnen av sex. En litterär replik som ”Nakna som vi var iklädde vi oss lager efter lager av skimmer” kan säkert vara vacker i en lyrikbok, men ur en skådespelares mun kräver den oerhört mycket uttryckskraft för att bära. Den kraften har inte huvudrollsinnehavaren Sophie Semin.

Men så, efter en timme, kommer den australiensiske artisten Nick Cave in och sjunger och spelar låten ”Into my arms”. Det är enda gången den här filmen griper tag, men det är fyra och en halv vackra minuter.

Tyvärr räcker det inte alls. Ett stort minus, av många, är den extremt manliga, för att inte säga sexistiska, blicken som präglar filmen. Vad sägs exempelvis om följande replik som rasar fram från den stackars kvinnliga skådespelarens läppar: ”Vad är mer värmande än den kvinnliga formen? Vad är mer lindrande? Vad är mer stärkande? Se upp bara, om hon vill styra.”

Det finns mycket annat att göra i stället för att gå på bio och se det här.