Alexandra Broberg.
Alexandra Broberg.

En lerig grop i utkanten av Lerums kommun. En anläggningsarbetare skruvar ihop två vattenledningar med hjälp av en stor mässingskoppling. Läs meningen igen och försök att inte titta på bilderna här ovanför. Ser du en kvinna eller en man framför dig? 

– Jag älskar lera, säger Alexandra Broberg. 

Det är hon som står längst ner i gropen.

Förändringar i samhället sker oftast underifrån. Revolutioner, folkvandringar, strejker. Inget av det vore möjligt utan att människor gick samman och ändrade på strukturerna. Men ibland kan det behövas en revolutionsledare, en modig föregångsperson, en strejkgeneral. Och i fallet med Lerums kommun kanske något så alldagligt som en VA-chef. När Lovisa Björnsdotter tillträdde för ett och ett halvt år sedan tog hon kommunens mångfaldsplan på allvar:

– Samhället ser ut så här, vi ska vara en spegel av det.

Nu är 7 av 38 anställda på vatten- och avlopps­enheten kvinnor. Än är det långt kvar till hälften, men det är en stor skillnad gentemot hur det ser ut på de flesta andra håll i landet och en stor förändring mot förr. Jag testar ett av argumenten mot kvotering på Lovisa Björnsdotter:

Låter ni kön gå före kompetens?

– Nej! Jag väljer de med mest kompetens. 

”Jag är alltid geggig! Om jag är ren och fin är det något fel.”

På väggen i konferensrummet sitter en stor karta av Västgötakommunen och nu när samtal­et är slut ska vi ut till de norra delarna, till byn Sjövik vid sjön Mjörn (en gång förevigad i 50-tals­schlagern ”En afton vid Mjörn” som kanske någon melodi­krysskicklig läsare känner igen). Här, i Sjövik, byggs ett nytt bostadsområde och det behöver dras rör och ledningar för dricksvatten, dagvatten och avloppsvatten. Hela infrastrukturen i ett samhälle bygger på att VA-arbetarna gör sitt jobb och gör det bra.

Alexandra Broberg kliver ner i gropen. Hon och kollegan Mats Andersson gräver med spadar runt en vattenledning för att sedan kunna kapa den med en tigersåg. Det är gyttjigt, slabbigt och lerigt därnere och många hade kanske värjt sig mot att kliva ner i det bruna. Inte Alexandra. Hon kör motocross på fritiden och säger med leendet som suttit otvunget klistrat mellan giporna hela dagen:

– Jag är alltid geggig! Om jag är ren och fin är det något fel.

”Det är det bästa jobb jag har haft. Jag skulle inte kunna sitta på ett kontor mellan sju och fyra. Då blir jag galen.”

I fikarummet någon timme senare dricks det svart kaffe i plastmugg och serveras mjuk köpepepparkaka. Det är uppenbart att det inte är någon stor sak att en av arbetarna runt bordet är kvinna. Då är lönen en viktigare kvinnofråga. Alexandra har berättat i bilen hit att hon tidigare jobbat som barnskötare. Som rörläggare tjänar hon 24 300 före skatt, som barnskötare 18 000.

– Därför kan man änna inte jobba med det. Då får man bo hemma tills man dör.

Några sådana planer har knappast Alexandra Broberg. Hon är 22 år och bor i eget hus. Och när hon kommer hem från en lång dag i någon av Lerums gropar och har kört ett hårt pass motocross eller ridit, vad gör hon då? Jo, tränar enhjuling. Jag måste ju bara fråga var hon får energin ifrån.

–  Det brukar andra fråga också. Kan jag få lite, brukar de säga. 

Och som rörläggare lär hon stanna ett tag.

–  Det är det bästa jobb jag har haft. Jag skulle inte kunna sitta på ett kontor mellan sju och fyra. Då blir jag galen.