Det bär på flera sätt emot att recensera den här boken. Bara att genrebeteckna den som roman känns ju knasigt, men det var som sådan den blev Augustprisnominerad. Och att sedan sätta ett betyg mellan ett och fem på någons innersta tankar och idéer – befängt. Slutligen: Norén skriver sida efter sida om Martin Heideggers filosofi och jag ska vara ärlig med läsarna och säga att det är sjok som jag helt enkelt oftast inte förstår.
Men ändå plöjer jag dagboken. Här finns en centrifugalkraft som suger läsaren in i berättelsen. Jag blir berörd av hans kärlek till sina döttrar. Och, det erkännes, jag blir road av dessa utfall mot kulturpersonligheter och medier som inte faller den store dramatikern i smaken. Det finns ett mod att visa upp sig själv i all sin skröpliga nakna ärlighet. Det är berömvärt.
En konsumentupplysningsfråga till slut då (en sådan som Norén skulle hatat, kulturen ska stå över marknaden): Kan jag rekommendera boken? Är den köpvärd? Läsvärd? Mitt svar är ändå nej. Det är stor litteratur, ingen tvekan, men när Norén kommenterar att han ger pengar till tiggare tänker jag ibland som läsare: Detta borde jag göra av min tid i stället för att läsa denna tegelsten: Hjälpa utsatta, gå med i en förening, göra nytta på riktigt. Jag lägger ifrån mig det vackra verket, det känns som att komma ut ur en tunnel. Våren väntar.
