Enligt författaren själv är detta kanske den sista boken där vi får möta utredaren Frederika. Kanske har författaren tröttnat på sin huvudperson, hur som helst griper berättelsen inte tag denna gång. Kanske beror det på den svala distanserade hållning författaren har i sitt sätt att beskriva Frederikas mans svåra sjukdom.
Relationen till de gemensamma barnen och deras roll under pappans sjukdom känns också märklig. Det känns inte realistiskt att inte vara tillsammans vid en sådan tidpunkt i livet. Därtill känns beskrivningen av gärningsmännen helt enkelt för bra för att vara sann. Kristina Ohlsson kan bättre.
