Det här är berättelsen om hur punken, som inte ens kallades punk, uppstod i New York, vilket sedermera ledde till den punk vi i Sverige känner som kom från England. Det anses vara en klassiker nu i ny utgåva.

Men berättelse och berättelse. Den här boken är exakt som en sån där musikdokumentär, bortsett från ljuden och musiken: Det är 600 sidor med intervjuer rakt upp och ner. Intervjuer med människor som var med när det begav sig, på och bredvid scenen. Flera av de intervjuade återkommer flera gånger medan andra bara förekommer nån enstaka gång. Sammantaget blir det matigt och lite tjatigt.

Visst kan det vara underhållande att läsa om när Iggy Pop fick gonorré eller Dee Dee Ramones drogintag men som sagt efter ett tag tröttnar man. Fördelen med den här formen skulle väl vara att det är människornas egen berättelse, osminkat och oredigerat. Själv längtar jag efter andningspauser i berättandet.