Den kvinna som hamnar som hemmafru i ett tyst och deppigt äktenskap med en knöl till man kanske börjar fantisera om att han ska försvinna, rentav dö. Så att livet skulle kunna vara något annat.

Just det händer Alice Hyatt.

Innan maken dör är hon en skarp och snabbtungad morsa och fru som har bättre och mer kontakt med 11-årige sonen (han svarar och förstår skämt) än med mannen (som bara tiger). En talande scen är när hon berättar något hon varit med om vid matbordet och bara får tystnad till svar, då startar hon en fråga-svar-monolog med sig själv för att åtminstone någon ska ge henne värde och berättigande.

Men knölen omkommer i en bilolycka och historien kan börja. Alice och sonen Tommy är panka, säljer sitt bohag och ger sig ut på vägarna för att skapa och hitta ett nytt liv. Målet är hemstaden där Alice var lycklig som sångerska för så många år sedan. Men de bosätter sig i små amerikanska hålor på vägen, bor på motell, Alice får jobb som sångerska på någon bar, träffar fel man, tar bilen och sonen till en ny håla, bor på nytt motell   …

Jag håller amerikansk 1970-talsfilm som en guldålder och den här filmen är en pärla från den eran. Ellen Burstyn är strålande som Alice (hon fick en Oscar för rollen) och samspelet med Alfred Lutter, som spelar sonen, är helt glimrande. De pratar och svär på ett sätt och om saker som skulle vara otänkbart att låta en mamma och hennes barn göra i en film i   dag (möjligheten till arbete, vardagsslit, sex – dialogen är värd en artikel i sig!) Det är de två som har huvudrollerna, männen kommer i andra hand.

Mer om ”Alice bor inte här längre”

● Jodie Foster spelar Tommys kompis Audrey (två år innan genombrottet ”Taxi Driver”, också regisserad av Martin Scorsese). Kris Kristofferson spelar en av de män Alice faller för. Harvey Keitel en annan.
● Musiken har nästan en egen roll och är i det fallet perfekt regisserad. Allt från rockiga ”All the way from Memphis” med Mott the Hoople till Elton Johns ”Daniel”, som visar sig vara en perfekt bilåkarlåt.