En helg strax innan minnesdagen för förintelsens offer (27 januari) publicerade Dagens Nyheter ett långt utdrag ur denna bok. Med två barn omkring mig vid frukosten var min ingivelse ”jag hoppar över det här, jag vet vad Förintelsen var och jag har läst om den förr”. Men jag kastade trots allt ett öga på texten eftersom den var upplagd som fråga-svar, vilket måste ha väckt mitt intresse. Jag började läsa en mening, två meningar … och sedan var jag fast. 

Vi har hört om Förintelsen och vi har läst om den, men att läsa Hédi Fried är ändå som att få kunskapen och insikten på nytt. 

Hédi Fried överlevde nazismens förintelseläger i Auschwitz och har under många år talat med barn och ungdomar i de svenska skolorna om sina upplevelser. I boken finns några av de frågor som eleverna ställt vid deras möten efterföljda av Hédis svar.

Svaren ger oss små pusselbitar av hur det var att vara människa mitt i allt det onda. Hédi Fried är medveten om att det kanske är just de frågor som i förstone verkar dumma som leder till en djupare förståelse. Det är ofta svårt att närma sig det alltför hemska, till synes vardagliga frågor visar sig vara en bra väg in. Hur var det att ha mens? Varför gjorde ni inte motstånd? Fanns det snälla SS-soldater? Drömde ni på nätterna? Vad var det bästa? är några av frågorna vars svar öppnar upp hela ens sinne.

På frågan om hon var rädd för döden svarar Hédi Fried att just döden var hon inte rädd för, osäkerheten var värre. ”Det jag var rädd för var hur döden skulle komma. Att inte finnas till var allas vår högsta önskan, men vägen dit var det som skrämde. Tyskarnas utstuderade grymhet kunde vålla mycket smärta innan döden. Det var det jag var rädd för.”

Min önskan är att alla, både skolbarn och vuxna, läser den här boken. Förtryck och förföljelse och klassificering av människor pågår med förnyat tryck. Hédi Fried skriver ”Reaktioner mot orättvisor måste komma när dessa är i sin linda. De borde ha kommit i Tyskland i början av trettiotalet. Bara ett par år senare var det för sent.”

En påminnelse om att det är hög tid för vår tids protester.