Jag tar mig an den mångfaldigt prisbelönade poeten Marie Lundquists nya diktsamling med stor nyfikenhet eftersom den är något helt annat än hennes tidigare böcker. Boken består av korta aforismliknande dikter på en eller ett par rader som handlar om vad dikter kan vara.

Det låter smalt men blir tvärtom stort. Det är alltifrån sensuellt till våldsamt och jag får oväntade aha-upplevelser av klockrena formuleringar, samtidigt som dikterna tyvärr passerar lite för fort. Såhär kan det se ut: ”Dikten särar på orden/ bjuder ut sin oskuld till läsaren”.