Jag tycker mycket om Martina Montelius tidigare böcker om ensamhet och att stå vid sidan av. Den här boken blir jag inte klok på men behållningen är hennes fantastiska formuleringar och gränslösa fantasi. Det är en djupt tragisk berättelse som skrivs fram på ett underhållande sätt.
Elevassistenten Rakel är extremt ensam och lider av panikångest. Hon väntar förgäves på svar på sina långa brev. Hon blir slagen av pojken hon passar i skolan men det gör henne inget. I Rakels lägenhet börjar växa mystiska hinnor men halvvägs in i boken byts de ut mot en sexårig dotter som plötsligt kommer in i berättelsen.
Där blir det för märkligt för mig och tyvärr återhämtar sig inte boken riktigt under den andra hälften. Men underhållande, samhällskritiskt och tankeväckande är det.
