”Karolina Andersson, professor, konstvetenskap” står det på dörren till hennes arbetsrum, och Karolina mår dåligt för att hennes liv inte består av mer än just de fyra orden. Hon är ensam. Nyseparerad, och med en biologisk ålder som gör att hon inte längre kan få barn.
Det visar sig att det inte spelar någon roll hur framgångsrik du är i ditt yrke, har du inte lyckats hitta en partner du kan föröka dig med är du ändå förloraren. Kärnfamiljen och paret är normen och ingår man där uppfattar man inte ens lyckan i att ha någon att gå på museum med en solig söndag.
Karolina uppfattar det, och Bohman dissekerar det tonsäkert. Det är en roman om ensamhet och den individuella kampen i samvaron med andra.
