Snickaren Daniel Blake får en hjärtattack och sjukskrivs från sitt arbete. När han nekas sjukpenning – trots att läkaren strängt förbjudit honom att arbeta – dras han in i en byråkratisk fars. För sjuk för att arbeta men för frisk för att sjukskriv­as. Han får inte överklaga beslutet förrän någon har ringt och delgett honom det – men ingen ringer. 

För att kunna betala hyran går han till Arbetsförmedlingen och skriver in sig så att han ska kunna få arbetslöshetsersättning. Där möter han den unga ensamstående mamman Katie som får ett utbrott på handläggarna när de ger henne en varning för att hon har kommit för sent. De blir vänner. 

Daniel lagar sådant som är trasigt hemma hos Katie och hjälper henne med pengar. Hon och barnen ger Daniel, som saknar sin döda fru, värme och mening i hans liv. 

Tillsammans slåss de mot det system som ska vara där för att hjälpa dem. 

När Daniel ska registrera sin ansökan till a-kassan på lånedatorn tar det så lång tid, eftersom han inte är datorvan, att tiden går ut. När han erbjuds ett arbete tackar han nej, eftersom han absolut inte får arbeta – och förlorar rätten till ­ersättning. Varje motgång möter han med misstrogenhet – skämtar ni med mig? 

Man vet inte om man ska skratta ­eller gråta åt de absurda situationer som ­byråkratin skapar. Kanske landar jag i att jag mest vill gråta, eftersom jag vet att människor också i Sverige dagligen får föra den här kampen mot ­myndigheterna, trots att de är sjuka och egentligen borde lägga den energin på att bli friska. 

Skådespelaren Dave Johns får ­verkligen fram den ärliga förvåningen och sedan stigande ilskan inom Daniel när det går upp för honom att det inte finns något sätt att göra rätt på. Till slut vägrar han förnedringen och gör uppror, ett ­meningslöst uppror som inte leder någonvart. 

Det är en skrämmande realistisk och sorglig samhällskritik om ett system där det modigaste man kan göra är att ställa sig upp och säga: Jag är en medborgare, en människa.