Jag ska erkänna att jag var skeptisk när jag började läsningen, men det tog bara några meningar så var jag fast i berättelsen.
Linn Ullman skriver om sin far Ingmar Bergman och sin mor Liv Ullman. Innan fadern dog spelade hon in sex kassettband med honom, men efter hans död förmår hon inte lyssna på dem. Tiden går, sorgen kommer emellan och så småningom kan hon inte hitta banden.
Romanen väver samman betraktelser från barndomen, med de så småningom återfunna och nu utskrivna samtalen med pappan som Linn hann ha innan han gick bort. Språket är vackert med många knivskarpa iakttagelser, där författaren inte väjer för att också berätta om det svåra, som ett eget förmodat missfall (där allt visade sig gå bra) och faderns allt mer förvirrade gammelmansjag.
Bäst är de delar som skildrar barndomen på Fårö, förmodligen för att doft- och synminnen borrat sig fast extra tydligt. Knotiga tallar, illröda vallmoblommor och Ingmar som kör som en galning för att hämta tidningen på fastlandet är detaljer som ger berättelsen liv.
De utskrivna intervjuerna är mer intressanta för att Ingmar finns med än för det som sägs, men ger en fin inramning till berättelsen om en åldrande pappa och hans yngsta dotter.
Boken hade dock vunnit på att kortas något, framför allt blir partierna som skildrar modern och dotterns tid i USA ganska platta. De tillför inte berättelsen så mycket, även om de kan ha känts viktiga för att berätta allt från barndomen. Det är dock relationen med pappan som är hjärtat i berättelsen, texten hade vunnit på en redaktör som vågat se det.
Linn Ullman är dock inte bara barn till kända föräldrar, hennes språk och roman är en fin skildring som står helt på egna ben och förtjänar att läsas av alla med intresse inte bara för den världsberömde regissören, utan främst för relationen mellan barn och föräldrar som både innehåller kärlek och minnen som skaver livet ut.
