En mycket sorglig och stark berättelse om hat och hot och motpoler som aldrig möts. Och om yttrandefriheten och dess pris. Det är kärnan.

Ramen är historien om den hotade konstnären Lars Vilks. Runt honom väver reportern Niklas Orrenius skickligt en berättelse, om tillståndet i Sverige och Europa i dag.

Vilks som gjorde en Muhammedkarikatyr i form av en rondellhund 2007 som sen trycktes i Nerikes Allehanda, är mannen som vägrar ta ställning mot rasism. Han kommer och pratar vem som än bjuder in honom, allt från danska populister till högerextrema sammanslutningar i Europa. Men han säger aldrig vad han tycker. Omvärldens reaktioner blir i stället en del av hans konstverk, och ju mer negativa reaktioner desto bättre för hans konst, resonerar han.

I Danmark ses Vilks som en hjälte i vissa kretsar, medan terrorattentatet i Köpenhamn i början av förra året, där Vilks var måltavlan, nästan är lite bortglömt i Sverige, resonerar Orrenius.

Orrenius går även han bet på uppgiften att nagla fast Vilks, men det försvagar inte hans berättelse.

Starkast intryck gör alla de nedslag han gör i hatattacker som utförs i Sverige. Och det allra bästa kapitlet kommer på slutet där den iranska undersköterskan Mahu berättar att hon håller med Vilks, när han säger att islam behöver moderniseras, att det är världens mäktigaste religion, att dess företrädare ofta försöker styra politiken. I konstskolan där hon går är alla hennes studiekamrater lika skeptiska och kritiska mot Vilks som kulturetablissemanget.  Han bjuds in till skolan. Själv vägrar Mahu rätta in sig regelverket och berättar om en uppväxt där hon var rädd för profeten Muhammed och där hon kände sig förtryckt.

I den Augustprisnominerade boken lyckas Orrenius utan pekpinnar skildra hatets framväxt och människorna bakom, offer och förövare.