”Kraven sliter sönder oss”

Nu för tiden kallas arbetsplatsen för affärsområde. Allt går ut på pengar. Du måste vara kostnadseffektiv annars duger du inte, tänk på att du som anställd kostar pengar. Du ger och ger och engagerar dig hela dagarna för att göra det så bra som möjligt för brukaren.

Många brukare är tacksamma för det man gör för dem och då orkar man fortsätta ett litet tag till. Men du har krav på dig själv, du har krav från brukaren, krav från anhöriga, krav från arbetsgivaren, krav från kollegor. Ja, det vettegudarna var alla krav kommer ifrån …

Den här situationen påverkar. Man känner stress av allting, och en trötthet. Flera är sjukskrivna. Många på grund av olika kroppsliga besvär, stressen tillkommer som den utlösande faktorn.

I stort sett alla dagar fattas en, ibland fler i personalgruppen. Det blir ett ständigt pusslande för att alla brukare ska få det de är beviljade. Personalen gör ett mastodontjobb för att lösa alla problem till det bästa.

När många vikarier är intagna blir inte bemanningen och kompetensen optimal, vilket påverkar alla som arbetar. Långtidssjukskrivningarna löper på och ersätts med olika vikarier, inte med en och samma som borde vara bättre. 

LÄS MER: Kommunerna där flest blivit sjuka av stressen

Vårdyrken har ingen status i dag och många tim­anställda vill hellre jobba med bättre betalda jobb som har bättre arbetstider och tar detta tillfälligt. För vi har långa arbetsdagar när vi jobbar heltid och få hela lediga dagar, en eller två över en helg då allt hemma ska göras.

Det är konstigt att det går att få dispens från dygnsvilan vid kvällsjobb. Arbetspass fram till 22.00 och sedan på det igen från 07.00 dagen efter, hur utvilad är man då?

Det är viktigt att personalen får något för sin egen skull: fortbildning som stimulerar, personalträffar regelbundet, lämpliga lokaler anpassade för verksamheten och så vidare. Lokalerna är jätteviktiga för att få arbetsro och återhämtning. Hos oss är det flera grupper som samsas i samma lokaler och det blir jättestörande. Arbetsgivaren jobbar på en lösning, har gjort länge men det blir ingen förändring – åter­igen är det pengar det handlar om.

Jag tror att lösningen för många vore om vi fick igenom sextimmars arbetsdag med heltidslön, men det känns alltmer som en utopi. 

Ingeborg ­Svensson