Sedan tonåren har Åsa Grennvalls serieromaner följt mig. För en svartsminkad och depressiv gymnasietjej var Åsa Grennvall en vän att hålla i handen, en som visste hur det var att inte passa in. Hennes böcker har handlat mycket om att växa upp i en familj där hon inte kände sig älskad. Hon har ritat och skrivit om att bli misshandlad och förstörd av sin partner. Böckerna utgår oftast från författaren/serietecknaren med en Åsa i huvudrollen.
I ”Jag håller tiden”, Åsa Grennvalls tionde serieroman, har det där svåra i livet hamnat allt längre bort. Det handlar om tid och att se tiden som en vän, vilket är befriande i vår tid där tiden bara beskrivs som en bristvara. ”Jag älskar hur tiden går. Varje dag är ett litet steg längre bort ifrån det som gjorde ondast”, skriver Grennvall. Och: ”Jag älskar hur tiden går. Tiden ger mig fler dagar tillsammans med mina barn.”
Boken spinner vidare på temat från förra boken ”Deras ryggar luktade så gott”, om att som barn inte bli sedd av sina föräldrar. Här kämpar vuxna Åsa fortfarande för att få sin pappas uppmärksamhet och hon tror att det ska ändras när hon levererar barnbarn. ”Efterrätten är serverad” säger en leende Åsa med två barn i famnen vilket är ett bra exempel på Grennvalls humor. Som alltid är Grennvall en mästare på att skildra ansiktsuttryck och känslor i bilderna.
Jag vet inte vad Åsa Grennvall skulle tycka om det här men boken beskriver hur populärpsykologi kan fungera i praktiken, som att vara vän med tiden (mindfulness) och samla fina upplevelser i en mental ask (compassion mind training). Och samtidigt, vilket är viktigt att komma ihåg, löser de här metoderna sällan alla våra problem. Känslorna finns där, liksom den dysfunktionella pappan. Men Åsa Grennvall beskriver så fint i enkla bilder och ord hur det ändå med tiden känns lättare. När hon slutar ta ansvar för sin och pappans relation upphör den. Men det gör även ångesten.
