I trettiofem år har jag jobbat som ambulanssjukvårdare. I åtta år var jag förtroendevald för mina kolleger inom ambulansen.

En av våra stora frågor under denna tid var att få en egen yrkestitel, som just ambulanssjukvårdare. Resultatet av detta blev att vår yrkesgrupp i vårt landsting skulle ingå i gruppen undersköterska. Detta var helt okej, bara våra arbetspolitiska frågor fick plats. Det handlar till exempel om långa arbetspass, där jour var en stor del av arbetstiden. Vi jobbade hela dygn, och gör så fortfarande. Den arbetstid som kallas jour, räknas inte in i den totala arbetstiden. Detta innebär att ett schema innehållande jour, medför runt 1500 timmar/år som inte räknas in som arbetstid.

I årets avtalsuppgörelse offras hela denna grupp av ambulanssjukvårdare. Vi tillhör inte längre gruppen undersköterskor i satsningen för bättre löner. Detta är mycket märkligt. En fråga som tidigare var så självklar, offras i ett kortsiktigt strategiskt förhandlingsläge. Ett offer som är förödande och onödigt. Detta minskar ytterligare förtroendet för Kommunal inom denna yrkesgrupp.

Detta handlande visar också den breda klyfta som finns inom Kommunal. Det vill säga klyftan mellan förtroendevalda och dess medlemmar. En klyfta som så tydligt framträdde i vintras, då Kommunals destruktiva kultur blev blottad.

Visst, en förening blir aldrig starkare än sina medlemmar – som ju väljer sina förtroendevalda. Men de som sedan tidigare sitter på en förtroendepost håller sig krampaktigt fast. Avståndet till medlemmarna har ökat. Det är en mycket tråkig utveckling. Jag är oroad över att detta till sist utarmar förtroendet. Att unga människor ser på facket som ett självspelande piano och därför inte ser en mening i att engagera sig.

Jag har alltid sett facklig verksamhet som ryggraden i arbetslivet. Ett fack som sett och kämpat för sina medlemmars arbetsvillkor. Nu ser jag inte det längre. Därför lämnar jag nu Kommunal med tungt hjärta.

 

Bengt Rålin
Ambulanssjukvårdare, Växjö