Detta är journalisten och barnskötaren Linn Bursells andra bok. Här har hon lämnat romanformatet för att i   stället skriva en biografi baserad på lagerarbet­aren Abdi Elmis berättelse om flykten från Somalia till Sverige. ­Resultatet av deras samspel är en bok som är svår att lägga ifrån sig. 

Nätterna tillbringas utomhus när bomb­erna faller. Husen är måltavlor och under rasmassorna överlever få. Somalias huvudstad Mogadishu har blivit en krigshärd och som fjortonårig pojke riskerar Abdi Elmi att bli värvad av armén eller den militanta islamistiska organisationen Al-Shabab. Han beger sig ensam mot ­Europa med hopp om ett bättre liv. 

En del av oss kliver på ett flygplan och förflyttas snabbt och smärtfritt mellan väl valda destinationer. För andra är det inte lika enkelt. De måste vandra över hårt bevakade gränser, färdas genom Saharas öken och över ett stormande Medel­hav i överfyllda gummibåtar. Att ett barn varit mitt i denna verklighet kantad av fångenskap, tortyr och död är svårt, för att inte säga omöjligt, att verkligen förstå. Och som om inte resan vore nog. Väl framme i hans drömmars Europa inser Abdi att han är oönskad i det samhälle som han riskerat livet för att ta sig till. 

Resan tar inte slut här. Flera år passerar i flyktinglägret på Malta. Abdi går under namnet WW10 baserat på den båt han anlände med. Anonymiseringen och hopplösheten bryter sakta ner människor runt omkring honom. Men under den långa kampen för uppehållstillstånd  finns också stråk av medmänsklighet. När han sitter ensam på Köpenhamns tågstation, på väg mot Stockholm utan pengar, fångas han upp av förbipasserande. Människor som ser honom, som köper mat och tågbiljetter. Han blir Abdi igen och inte bara ett nummer. 

Det här är Abdis berättelse nedtecknad av Linn Bursell. Det är en konst att verkligen låta en berättelse tala för sig själv. Min initiala oro för att författarrösten ibland skulle stå i vägen för berättelsen visade sig, bortsett från några undantag, vara obefogad. 

Det här är en verklighet som måste skildras om och om igen. Kanske får boken någon läsare att sträcka ut en hand till nästa pojke som sitter ensam på station­en med en blick som slocknat.