Klockan är efter midnatt när vi fyller i personalliggaren och stämplar ut. Vår gemensamma trötthet hittar oss i omklädningsrummet när vi för första gången på elva timmar tillåter oss själva att slappna av. Då hittar smärtan tillbaka in i lederna och vi lyfter axlarna mot taket i ett försök att skaka oss fria från alla lyft. Leendet avtaget och uniformen slängd i tvätten, som om det gick att lämna jobbet när man åker hem. Som om vi kunde hänga in våra kroppar som använda arbetsredskap i omklädningsrummen innan kollektivtrafiken transporterar oss utvilade hem till våra familjer. Men det finns inga andra kroppar att byta till efter arbetsdagens slut. Vi bär med oss jobbet ut förbi stämpelklockorna som tyngden av mjölsäckarna, tusen rörelser med kniven genom tomaterna, skärmaskinens monotona f-dur som skär genom höger skulderblad. 

När vi glider ur våra uniformer fylls rummet av tips på naprapater och massörer, värmekuddar och Alvedonkartor och vi inser att vi är 30 år gamla och aldrig kommer känna oss 30 år unga. Japanska kockknivar mellan skulderblad och axlar, rostfria och knivskarpa med livslång garanti och daglig slipning i avståndet mellan in- och utstämpling.

Men vad är det som får oss att fortsätta trots att våra kroppar protesterar? Kanske är det yrkesstoltheten och viljan att göra ett bra jobb, arbetskamraterna och gemenskapen eller bara den bistra verkligheten i att vi inte vågar något annat i spåren av nedmonteringen av välfärden. Vi pressar oss vidare genom arbetsdagarna för att slippa bli misstrodda av Försäkringskassan, slippa skammen i föreställningen om att ligga andra till last. Den där skammen håller oss på fötter, trots att våra knän slitits ut och Alvedonkartorna slutat hjälpa. Men skam över skammen. För det är inte vår skam. Inte vårt fel att våra kroppar går sönder långt innan vi kan få ut våra garantipensioner. 

Nej, gör det i stället så dyrt att slita ut en arbetare att det faktiskt blir lönsamt att se till att vi klarar ett helt arbetsliv utan att gå sönder. Och tills det blir verklighet måste vi göra som våra kroppar; protestera när tempot dras upp, skrika när musklerna, hjärnan och logiken vrålar att vi faktiskt inte orkar mer.    

 

PS: Trött på att vara trött? Kolla in bokserien ”Hopsnackat” av Frances Tuuloskorpi och lär dig mer om hur man kan kämpa tillsammans på sin arbetsplats.