Ojojoj, säger tjugoåriga Alice Stilgård och ragglar upp från sängen. Hon ser nästan full ut. Men det är hon inte. Hon har bara svårt med balansen, väldigt svårt. Hon provar en dräkt som får henne att åldras. Eller i alla fall att känna hur det känns att vara äldre. Men vi tar det från början.

Kullegården i Partille är ett äldreboende där man gärna testar nya saker. En dag satt undersköterskan Helen Börjesson och googlade metoder för att förebygga fallolyckor. Det var då den dök upp. En svart dräkt som för tankarna till insatsstyrkor och stentufft polisarbete men som används i vårdsammanhang. Den får alla som sätter på sig den att förstå hur det kan känns att vara gammal.

Helen tänkte direkt att det var intressant för henne och kollegorna. Hennes chef kände likadant. I dag ett halvår senare har nästan alla som arbetar på boendet haft på sig dräkten. De har prövat på hur det känns att ha gråstarr, grönstarr eller näthinne­avlossning. Vet hur det känns när kroppen blir tung och musklerna försvagas. Och de vet hur det känns att höra dåligt.

– Det var en aha-upplevelse, säger vårdbiträdet Andrea Falk, plötsligt förstod jag flera av de boende mycket bättre.

”Många av dem som kommer in nya har ju aldrig jobbat med gamla. Det här är ett bra sätt att förstå dem.”

När KA är på besök är det dags för alla vikarier att pröva dräkten. 

– Det är lika viktigt för dem att prova på det här som för den ordinarie personalen. Många av dem som kommer in nya har ju aldrig jobbat med gamla. Det här är ett bra sätt att förstå dem, säger boendets chef Anneli Franzén.

Det är därför Alice Stilgård nu stapplar fram på vingliga ben. Hon har sommarjobbat och jobbat på timme till och från i två år och det är hennes tur att dra på sig delarna till den svarta dräkten. Helen Börjesson och Lena Jakobsson står på varsin sida om Alice och håller varsamt i hennes armbågar för att hon inte ska ramla. Det är inte bara balansen som fungerar sämre än vanligt, de stora hörselskydden gör att hon hör dåligt och glasögonen gör synen dimmig. 

– Gå inte ifrån mig, säger hon nästan desperat. Jag ramlar om ni går.

Helt plötsligt har unga Alice börjat prata på ett sätt som äldre ofta gör: väldigt högt och tydligt.

– Vi är här, svarar Lena lugnt medan de leder henne in i ett rum med dämpad belysning. 

– Ser du något Alice? Kan du ta upp tabletterna vi lagt på golvet? frågar hon.

Den 19 kilo tunga dräkten gör att Alice har svårt att röra sig. På överkroppen har hon en väst med vikter och runt både handleder och fotleder har hon band med vikter. Tyngderna gör att balansen förskjuts. Hennes händer har dubbla lager handskar och det märks när hon fumligt trevar längs golvet. Tabletterna hon ska leta efter är inga riktiga tabletter. Det är två valnötsstora stenar och en blyertspenna som lagts ut på golvet. Ändå är det svårt att se dem och att få upp dem. Det tar en stund och kräver lite hjälp.

– Tänk dem som ser så här illa på riktigt och har tappat ut tabletter ur dosetten på golvet. Hur klarar de av det här? Jag förstår verkligen de som blir aggressiva, säger hon och snubblar till över en mattkant.

”Det är egentligen konstigt att de flesta äldreboenden har vitt porslin. Att äta fil på vitt porslin är idiotiskt. De ser ju inte maten.”

Det är inte bara Alice som fått nya insikter. Anneli Franzén berättar att hon och den övriga personalen fått sig flera tankeställare. 

– Som det här med att vi har haft dämpad belysning i korridorerna på morgonen för att ge en vilsam start på dagen för dem som bor här, det fungerar ju inte. De som ser dåligt ser ingenting. Det har nog varit mest för oss som jobbar här som vi haft lite mysbelysning.

En annan sak som de funderar på att ändra är färgen på porslin.

– Det är egentligen konstigt att de flesta äldreboenden har vitt porslin. Att äta fil på vitt porslin är idiotiskt. De ser ju inte maten, säger Anneli och skakar på huvudet.

Det där med färger är svårt överlag har det visat sig. Det gör att det till och med kan vara svårt att se personalen för den som har exempelvis näthinneavlossning. 

– Vi har pastellfärgade kläder för att det inte ska var så institutionslikt. Men om en av oss med vita kläder stod bredvid en med färgade så såg de bara den vitklädda. Det är bra insikter att ha med sig när vi bestämmer olika saker framöver, säger hon.

Det kanske inte bara är besluten på boendet som kommer att påverkas. Ryktet om dräkten har spritt sig till politikerna och tjänstemännen i Partille. Kommunstyrelsen kom till Kullegården och hade ett av sina möten. Nu har en hel del av politikerna och flera chefer inom äldreomsorgen provat på att åldras. 

– Det är ju de som bestämmer över pengarna till verksamheten, så det är bra att de har med sig känslan av hur det är att vara så gammal. 

Efter mötet har det bestämts att kommunen ska köpa in en egen dräkt som fler anställda i kommunen ska kunna pröva.

– Det är bra. Tidigare har vi lånat in en dräkt varje gång vi haft provtillfällen, säger Anneli och menar att det är bra för relationerna till de äldre Partilleborna att fler får chansen att pröva dräkten.

Men det är inte bara förståelsen för andras åldrande som ökar. Alice ser nästan chockad ut efter att ha krupit ur dräkten. Tjugo år gammal har hon provat på sin egen ålderdom.

– Jag som hade åldersnoja innan. Kommer det verkligen att bli så här att bli gammal? undrar hon och skyndar tillbaka till sin avdelning.