Det var inte meningen att Linnea skulle arbeta på djurpark. Det var hundträning som var hennes grej och efter gymnasiets naturbruksprogram med inriktning på hundar fick hon jobb på ett hundcenter utanför Norrköping. Hon stortrivdes. En son till cent­rets ägare tyckte om hennes sätt att vara med hundarna. Sonen, som heter Filip Johansson, råkade vara chef på delfinariet på Kolmården och ville absolut att hon skulle börja där. 

– Det var ju ändå en chans jag inte kunde missa. När jag var liten fanns ju drömmen om djurpark, det kändes bara så omöjligt, säger Linnea.

(texten fortsätter nedan)

 

 

Omöjligt är nästan sant. I år kom nästan 4 000 jobb­ansökningar till Kolmården. Av de sökande fick 450 komma på intervju och bara drygt 250 fick till sist säsongsjobb. Men intervju är inte rätt ord. På djurparker är det vanligt att den som söker jobb får göra audition – precis som för en filmroll. Det gäller att vara lika bra på att ta hand om djur som på att hålla show med dem.

– Jag hade inte tänkt riktigt på vad som krävdes för att jobba i delfinariet. Fille frågade innan jag kom till audition om jag kunde simma och jag svarade ja. Jag har ju varit ute med båtar hela mitt liv. När jag kom till delfinariet fick jag hoppa i en våtdräkt och börja simma. Jag kände ju direkt att det inte fungerade. Jag kan ju inte crawla. 

”Jag älskar de här djuren, de är sådana personligheter allihop.”

Linnea fick vända hem utan delfinjobb. Men besvikelsen varade inte så länge, på eftermiddagen ringde telefonen. Det var chefen för anläggningen med sydamerikanska djur som ville träffas och där gick det bättre. I år gör Linnea sin andra säsong med exotiska djur som tapirer, strutssläktingen nandu, världens största gnagare kapybaren, harsläktingen mara och lamadjuret vikunja. Och så de röda pandorna som inte är från Sydamerika men som av praktiska skäl tas om hand av Linnea och hennes kollegor.

– Jag älskar de här djuren, de är sådana personligheter allihop, som vikunjan Vilja som var väldigt svag när hon föddes förra våren och som vi lyckades rädda genom att mata med flaska. När säsongen var slut hände det att jag ringde och frågade hur djuren mådde.

Det är fyra anställda som arbetar med de syd­amerikanska djuren. Två jobbar året runt och två är säsongsanställda. Förra året arbetade Linnea från mitten av april till sista september. I år blir det samma sak.

– Jag trivs med det. För alla är det inte så, men det passar mig att jobba med olika saker. Jag vill vara fri och har alltid hoppat från jobb till jobb. 

Förra året åkte hon till Nordnorge efter djurparkssäsongen.

– Jag lastade in min egen hund i bilen och bara åkte. En skön känsla. Sen jobbade jag hos en av Norges bästa hundförare.

En som verkligen förstår Linnea och har samma frihetslängtan är Silvy Bohlin. Trots det är hon den som arbetat längst på Kolmården av alla. Hon började redan 1967, femton år gammal.

– Nästa år blir det femtio år sedan. Jag trodde väl aldrig att jag skulle vara kvar så länge. Men jag har gjort så mycket olika saker här, säger hon och ler lite bort mot Linnea som står och matar nandu­fåglarna ute i hagen.

”Man kan säga att vi bygger en svensk djungel till djuren som de kan gömma sig i.”

I dag har hon lämnat djurvårdaryrket och är pressansvarig för parken, men under hennes år där har hon sett hur mycket djurvårdaryrket förändras.  

– När jag började behövde man inte vara utbildad djurvårdare och enda gångerna vi pratade med besökarna var om de frågade var toaletterna låg. Det har blivit så mycket bättre, både för djuren och besökarna. 

När det gäller djuren så jobbar man på ett helt annat sätt. Bland annat med miljöberikning. Det handlar om att djuren inte ska bli uttråkade utan hitta nya saker i sin omgivning hela tiden. Det kan vara allt från att Linnea och hennes kollegor tar in barrträd och lövsly i stallets boxar till att de gömmer mat på olika ställen. 

– Man kan säga att vi bygger en svensk djungel till djuren som de kan gömma sig i. 

Men de viktigaste sysslorna är de samma som på sextiotalet. Det blir många tunga lass med skottkärror från stallets boxar fulla med dynga och halm.

– Det är en stor del av jobbet. Det går inte att jobba med djur om man inte är beredd på det.

Framtiden för Linnea är än så länge mest drömmar. Helst av allt vill hon starta ett vargcenter i Kanada.

– Det finns så mycket mer djur där.

Men vad gör du om du blir en av de fast anställda? Tror du att du kan jobba kvar i femtio år som Silvy då?

– Jo, kanske. Det finns ju så mycket olika saker att göra här. 

Linnea Eldh

Ålder: 21.
Yrke: Säsongsanställd djurvårdare.
Lön: 126 kr i timmen.
På fritiden: Stolt ägare till två siberian huskies.

En dag med Linnea

7.30: Personalen på Sydamerikaanläggningen går igenom dagen. Inga transporter eller veterinärbesök inbokade i dag. I dagboken står det att tapiren Jonas hade ont i magen under gårdagen och att röda pandan Maïko åt rejält. ”Då vill han nog inte ha frukost i dag. Han är liten i maten”, säger Linnea. 
8.00: Under natten går en del djur lösa i stallet och andra är ute. Linnea tittar så att alla är på plats och hur de mår innan hon ger dem frukost. Sedan släpps stall­djuren ut och anläggningen krattas ren från gårdagens bajs. 
9.00: Frukost med kollegorna i delfinariets personalmatsal.
9.30: Dags att fixa inför besöksvisning av djuren. Morötter, gurkor och vindruvor skärs till smakbitar och Linnea laddar pelletsväskorna med mat så att de är redo och ställer in mikrofonen. Flera av djuren stängs in i hagar för att släppas ut i den takt de visas.
10.45: Med mikrofonen på sig går Linnea in till de röda pandorna Pandora och Maïko och visar dem för besökarna. Pandorna vill inte alltid komma ner från sina tallar men i dag bestämmer sig båda för att klättra ner, trots att Maïko är mätt. 
11.15: Linnea springer över till den stora anläggningen där de andra djuren finns för att visa alla sydamerikanska djur. Tapiren Triss är ivrig och försöker öppna grinden själv. ”Det är höjdpunkten på hennes dag.”  
12.00-13.00:  Efter visningen går Linnea i väg till personalrummet i Delfinariet för att äta lunch. 
13.05: Nu är det tid att mocka stallet. Sedan går hon ut i skogen och sågar ner sly och plockar blåbärsris som läggs i boxarna eller hängs i taket för att djuren ska få lite mer spännande miljö. 
14.30: Tapiren Jonas har ont i magen och har legat still nästan hela dagen. Linnea masserar honom medan vikunjan Vilja ser på. Sedan är det dags att hacka grönsaker till nästa visning och förbereda maten tills i morgon.
15.30: Dags för nästa visning av de sydamerikanska djuren. Pandorna har bara en. ”Det går bara att få ner dem till frukost.”
16.00: Går ner till stallet och gör middag till pandorna. En sorts chokladbollar som hon sedan gömmer på olika ställen i deras anläggning.”Varje morgon är bollarna borta.”
16.20: Dags att ta in tapirer, kapibarer och den unga vikunjan vilja i stallet. 
17.10: Några minuter sen hoppar Linnea in i sin bil och lämnar parken för att åka hem till sina hundar.