Titeln lockar förstås till läsning, liksom bokens upplägg: Chris, en mindre lyckad konstnär närmare 40, träffar sin makes kollega Dick vid en middag och blir genast besatt av honom. Hon börjar skriva brev till honom och till en början är hennes make med i ”projektet” och skriver han också. Dick gör att parets äktenskap blir bättre än på många år.
Men halvvägs in i boken lämnar Chris sin make. Breven blir allt längre och liknar mer essäer om konst, feminism och litteratur. Det gör det särskilt spännande att personerna i boken är verkliga, inte ens namnen är påhittade (Dick var förstås ett alldeles för bra namn).
Medan Lena Anderssons bok om Esters trånande efter Hugo Rask mest gjorde mig irriterad och förbryllad, är det här en mycket intressantare skildring av en besatt och förnedrad kvinna. Det sägs att den här boken, som kom ut i USA 1997, har fått kvinnor att skilja sig eller förändra sina liv. Själv finner jag ingen sådan storhet eller ögonöppnare, men tycker ändå att den kvalar in som något av en feministisk klassiker.
