En gammal kvinna vill ha tillbaka sin gamla väggklocka som varit hos urmakaren i ett år. Hon ringer sina barnbarn och de tre syskonen ger sig iväg på en 103 mil lång resa för att återbörda klockan. På vägen stöter de på en rad förvecklingar, bland annat tvingas de ge skjuts till två konsttjuvar och hamnar själva hos polisen.

Filmtiteln, Sophelikoptern, syftar på några rader ur en dikt av Gunnar Ekelöf. Och den här svartvita filmen på romani är både poetisk och surrealistik – men verkligen inte bra. Dialogen är knapphändig, det finns någon sorts lågmäld humor i allt från hur filmen är klippt till de uttryckslösa ansiktena som säger konstiga saker rätt ut i luften. Rätt vad det är står en bonde och förevisar trion en jättestor osthyvel på en äng.

Stilen påminner rätt mycket om Roy Andersson. Problemet är att jag inte alls förstår vad den här filmen vill säga mig. Det är bara en lång radda lösryckta, pretentiösa klipp och händer inget spännande. Slöseri med tid.