Jag är kanske extra känslig just den här dagen, men det tar inte många minuter innan jag sitter med tårar i ögonen, rörd av taxiföraren Allonias Sebhatu och hans engagemang. Han fick sparken från taxikoncernen Fågelviksgruppen för att han engagerade sig fackligt, men gav inte upp utan fortsatte att försöka organisera sina kolleger. Filmaren Johan Palmgren har följt Allonias Sebhatu och hans kamp under två års tid. Han går längs taxibilarna på Arlanda och delar ut flygblad, leder möten, är med om att en kollega dör – på grund av det stressiga jobbet, är han övertygad om. Privat tar Allonias äktenskap stryk, hans fru tycker att han tar för lite ansvar för familjen och de separerar.

 

LÄS OCKSÅ: Han startade fack för taxichaufförer

 

Halvvägs in i filmen har Allonias fått ryggproblem, tvingats ansöka om försörjningsstöd och verkar tycka att kampen har kostat för mycket. Det måste vända, tänker jag desperat i biostolen.

Och det gör det. Allonias får ett nytt, bra jobb, ägaren till Fågelviksgruppen säljer företaget och en statlig utredning ska se över taxibranschen.

Taxiklubben skildrar fackligt gräsrotsarbete, varför det är viktigt men också vad det kan kosta. Allonias drar till Mallorca för att konfrontera Fågelviksgruppens ägare trots att han lovat sin dotter att de ska ses. Svårigheterna för Allonias att få ihop familjelivet med sitt engagemang får stort utrymme. Det är modigt av både honom och filmaren Johan Palmgren att visa upp de mindre smickrande sidorna. Känslan som dröjer kvar är ändå att han är en far som älskar sina döttrar och vill att de ska kunna vara stolta över sin pappa och hans kamp.

För alla som vill förstå varför en reglerad taxibransch är viktigt borde Taxiklubben vara obligatorisk. Det är märkligt hur vi kan acceptera att människor sliter ut sig för löner som knappt går att leva på. Allonias Sebhatu förtjänar en stor eloge för sin kamp mot detta.