Skötaren Henrik växer med ansvaret

I växthuset på gården utanför fönstret skymtas blommor. Det märks att någon sköter om det med varsam hand. Eller ganska många visar det sig. Förra veckan slogs rekord i växthussammanhang när 14 personer samlades på den förhållandevis lilla ytan. Att få kavla upp ärmarna och arbeta med händerna betyder mycket för dem som besöker den psykiatriska rehabiliteringsenheten på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Det vet skötaren Henrik Ekelund som arbetat här i fyra år.    

– En patient som var ledsen under vårt samtal ställde sig i fönstret, fick syn på växthuset och sade: ”där vill jag vara nästa gång”. Det väckte ett hopp mitt i all förtvivlan och blev ett steg i hennes rehabilitering. 

Henrik har utvecklat en fingertoppskänsla för att hitta patientens egen drivkraft vilket är avgörande för att förändra ett beteende. Han har mellan 13 och 20 patientbesök i veckan och varje tillfälle är en till tre timmar långt. Många kommer flera gånger i veckan under fyra månaders tid. 

Eftersom de flesta av Henriks patienter har ätstörningar läggs en stor del av den tiden på ät-träning som sker här, i patientens hem eller ute på stan. 

– Min uppgift är att få dem att våga ta de där små stegen mot ett självständigt liv, men man får gå försiktigt fram. Det kan vara svårt att reparera skadan efter en dålig start. Några självklara svar finns inte – det är utmanande.

”Som skötare befinner man sig ofta i botten av hierarkin och får alla arbetsuppgifter tilldelade. Nu har jag ansvar för mina patienter vilket ger en större frihet.”

Saknas facit är en lång erfarenhet en trygghet. När Henriks förra arbetsplats, ätträningsenheten, stängdes 2012 fick han chansen att fortsätta arbetet med ätstörningspatienter i ny regi. Här har han fått växa i sin yrkesroll. 

– Som skötare befinner man sig ofta i botten av hierarkin och får alla arbetsuppgifter tilldelade. Nu har jag ansvar för mina patienter vilket ger en större frihet men för att klara det är teamet jätteviktigt. 

Det är kollegorna han syftar på. Några av dem har slagit sig ner vid bordet i fikarummet. De verkar eniga om att en sådan här liten enhet kräver ett gott samarbete.

– Jag märkte direkt att det inte fanns någon konkurrens mellan yrkesgrupperna här. Vi litar på varandra och vågar be om hjälp när det behövs. Det finns ingen prestige i det. Alla är lika måna om att vi ska nå framgång.

Att den psykiska ohälsan ökar och kryper ner i åldrarna – särskilt bland dem med ätstörningsproblematik – märker Henrik dagligen. De flesta han möter är 90-talister, några födda så sent som 1997. Trots det satsar vården sällan på den patientgrupp som han själv allra helst arbetar med.  

– De är unga personer vars beteende kan uppfattas som struligt av omgivningen. Jag måste visa att jag finns kvar trots det. Det kräver ett stort tålamod men det är också dem jag kommit närmast in på livet. Jag är tacksam över att jag får fortsätta jobba med dem.