Kommunal är ett fackförbund som en gång för alla skulle behöva sätta sig i respekt hos arbetsgivare och allmänhet genom att löpa linan ut och verkligen ta en fajt för att göra något åt de dåliga lönerna. I alla år har det för mig varit en gåta att Kommunal aldrig gör det. Det verkar finnas kvar något slags Florence Nightinggale-syndrom, där orättvisa löner på något sätt får kompenseras av allmänhetens varma sympati med alla självuppoffrande välfärdsarbetare.

Gång på gång kommer det opinionsmätningar och enkäter som visar att allmänheten alltid stöder höjda löner för kommunalarna (inte minst undersköterskor). Problemet är att sympati aldrig hjälper. Jag menar till och med att Kommunal förr eller senare tvingas att våga göra sig osams med denna allmänhet genom att utlösa konflikter som ställer saker och ting på sin verkliga spets. Kommunals medlemmar har makten att få hela detta samhälle att stanna av. Sådana konflikter skulle givetvis minska allmänhetens stöd för Kommunal, ja, men det är nog priset som till slut måste betalas för detta avgörande: Att sätta sig i respekt hos arbetsgivarna.

Men det som också bidrar till att hålla Kommunal kvar i tömmarna är det där berömda ”märket”. Alltså den norm som industrifacken och deras motparter sätter för löneökningar i avtalsrörelserna. Vanligt folk har oftast noll koll på vad detta märke är för någonting. De stora medierna anstränger sig heller inte mycket för att förklara den oerhörda innebörden i att det i princip alltid är mansdominerade fackförbund inom industrin som faktiskt avgör vilka lönekrav som andra arbetargrupper kan kräva. När alla lydigt anpassar sig till det märke på 2,2 procent som satts för året så innebär det i princip att löneskillnader mellan män och kvinnor, och mellan olika avtalsområden, består. I all evighet.

Nu är problemet i och för sig värre än så, naturligtvis. Vad händer när löntagare i vinstrika branscher, i den solidariska lönepolitikens namn, håller tillbaka sina löner? Då omvandlas de pengar som borde gå till löner istället till vinster för företagen och till aktieutdelningar, vilket inte är bra för samhället. Jag brukar säga att det fattas en övervåning i den solidariska lönepolitiken. Den övervåningen borde bestå i höjda bolagsskatter, förmögenhetsskatter och annat. Och en gång i tiden, det är länge sedan nu, insåg ekonomerna på LO att den solidariska lönepolitiken egentligen måste kombineras med ett system där övervinster inte ständigt går till kapitalägare. (Löntagarfonder.)

För Kommunals del innebär det där märket – som nästintill blivit en helig dogm – att viktiga strider verkar vara avblåsta redan från början. I princip skulle man nästan kunna ersätta hela fackföreningsrörelsen med enbart IF Metalls ordförande – det han kommer fram till gäller ju resten av LO-kollektivet också? Och Medlingsinstitutet kunde agera polis och övervaka alltihop. Via Medlingsinstitutet har för övrigt vi numera – vilket en och annan ibland påpekar – något som rätt mycket liknar statlig lönepolitik.

Märket förlamar Kommunal. Håller man sig i grunden till detta märke så innebär det, av ren logik, att eftersatta kvinnodominerade områden aldrig någonsin kommer att kunna komma ifatt sina kollegor inom industrin. Det är orimligt. Den så kallade ”värdediskrimineringen” tycks därigenom vara inbyggt i själva systemet.

När ska upproret mot det förlamande märket komma? En dag gör det det. Så här kan vi inte ha det.

 

Göran Greider,
författare och journalist

Fotnot: Bilden är licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.