John-Erik tog steget – blev dagpappa

– Vad rimmar på ballonger?

–  KALSONGER!

Fem barn och en dagbarnvårdare ligger på mage och bildar ring på lek­rummets 1970-talsnostalgiska heltäckningsmatta. I cirkelns mitt tronar 20 delar rim-memory. 

I dag är det treårige Lukas Pettersson som gång på gång har turen på sin sida. När det återigen blir hans tur fiskar han upp ett kort med en strumpa på, och strax därefter även rimkompisen:

–  Ja, rumpa! utbrister Lukas och lägger ihop de två till ännu ett par i sin växande hög.

Det är en vanlig onsdagsförmiddag hemma hos en av Sveriges alla dagbarnvårdare. Lite snor, lite spring, lite fruktstund, lite lek och mycket glädje. Inget speciellt med det, men ändå nästan unikt. Dagbarnvårdaren i fråga är nämligen man. 

”Det är väldigt utvecklande att jobba med barn – jag har förändrats mycket sedan jag började.”

John-Erik Fröjd, eller ”Jonte” som han nästan alltid kallas, har provat på en rad olika yrken under sitt vuxna liv. Senast jobbade han som bussförare. Men för tio år sedan, när sonen Ture stod i kö till förskole­plats och hemkommunen Mariestad samtidigt sökte dagbarnvårdare i hans område, då bytte han spår rejält.

–  Det var ett stort steg, helt klart. Att vara dagbarnvårdare innebär att många får insyn även i ens familj och privatliv. Och som man tänkte jag nog att jag skulle ha ögonen på mig lite extra, säger han.

De flesta reagerar positivt på hans yrkesval. Många av hans manliga kamrater, exempelvis, tycker att han är modig som vågar. Andra är desto mer tveksamma – det händer att hans pedagogiska kompetens blir ifrågasatt på grund av hans kön:

–  Många har en klar bild av att en dagbarnvårdare ska vara kvinna – i långa tider har det ansetts vara kvinnors uppgift att ta hand om barn. För att ändra det tror jag att fler män behöver våga ta plats i den rollen. Att visa att vi klarar av den lika bra som kvinnor, säger Jonte.

”Jag gillar inte det där med killigt och tjejigt. Jag tar på mig rosa kläder ibland bara för att visa barn­en att de där rollerna inte behövs.”

Memory-slaget är över och så fort Jonte sätter sig i lekrummets pösiga fåtölj får han sällskap av uppmärksamhetstörstande småttingar. Samtidigt kommer familjens minsting, lovledige sexåringen Jonathan, ner från sitt rum och vill vara med. Tack vare Jontes yrkesval är pappa alltid hemma.

–  Det är väldigt utvecklande att jobba med barn  – jag har förändrats mycket sedan jag började. Hur är svårt att sätta ord på, men jag tror att jag har blivit mjukare. Och jag har fått stor förståelse för att alla, både barn och föräldrar, är olika, säger Jonte och dämpar med några lugnande ord den lite stoj­iga stämningen omkring sig.

Från huset i lilla Ekby har han och dagbarnen naturen utanför knuten. När vädret tillåter händer det att gruppen stannar ute hela dagen. Leker vid skrotbilen, bär in ved, går till skogen och lägger ut mat till älgarna eller åker gräsklippare. Tradition­ellt manliga aktiviteter, kan tyckas, men sammantaget är tillvaron hos Jonte snarast en kombination:

–  Jag gillar inte det där med killigt och tjejigt. Jag tar på mig rosa kläder ibland bara för att visa barn­en att de där rollerna inte behövs, att var och en får vara som den vill – inte som andra förväntar sig.