Det är extra allt som gäller när Disney väcker liv i sin tecknade klassiker från 1967 (baserad på Rudyard Kiplings historier). Den här gången är det den senaste digitala animeringstekniken som används för att skapa en så verklighetstrogen miljö som möjligt. Neel Sethi, som spelar den föräldralösa djungelpojken Mowgli, är den enda verkliga skådespelaren i hela filmen och även alla miljöer är animerade. Givna farhågor: Kommer det inte se för plastigt ut? Och hur konstigt blir det inte med ”riktiga” djur som pratar?

Men nej, jag låter mig svepas med i den där härliga sagovärlden som jag gjorde för över 30 år sedan då jag som liten pojke lyssnade till pipet som talade om för mig att vända blad i boken. Det ser riktigt bra ut. En mäktig scen alldeles i början av filmen är när Mowgli går ner till vattenhålet där alla djur samlats för att dricka under torkan. Sedan tornar han upp sig, filmens skurk, Shere Khan, tigern som Mowgli kommer ägna hela filmen åt att försöka undkomma.

Handlingen är enkel och koncentrerad. Tempot är väldigt uppskruvat, även om man märker att regissören Jon Favreau försökt växla mellan lugnare delar där även komiken ska få plats, inte minst genom björnen Baloo. Bill Murray som gör rösten är klockren. Castingen som helhet känns perfekt. Scarlett Johanssons tolkning av ormen Kaa är en av filmens höjdpunkter och att se Neel Sethi spela Mowgli är som att se den tecknade pojken från 1967 förvandlas till människa. Stort plus också för filmmusiken som förvaltat originalmelodierna på ett bra sätt, utan att göra filmen till en musikal.

På minuskontot, som min elvaåriga medrescensent poängterade, är att det kan bli lite väl mycket action och vissa djur är överdrivet animerade. Kung Louie verkar till exempel inte kunna klara ett dopningstest från Wada.