Pippi Långstrump var min första litterära hjältinna. Jag satte en liten apa på axeln och tänkte att det skulle göra mig starkare, spralligare eller bara lite bättre. Sedan dess har de bytt av varandra, hjältinnorna i mitt liv: Spice girls, Kerstin Thorvall, Patti Smith, Sylvia Plath, Tove Jansson, The Bride i ”Kill Bill”-filmerna, listan kan göras lång. Jag kan dra slutsatsen att jag har behövt ha ett artilleri av modiga, kvinnliga förebilder i mitt liv. 

Och det verkar jag inte vara ensam om. Skådespelaren Moa Gammel gjorde succé med podcasten ”Genier” där hon intervjuade sina hjältinnor om hur de lyckats ta makten över sina liv, till exempel Märta Tikkanen, Ann Heberlein och Suzanne Osten. För en tid sedan gavs intervjuerna ut i bokform. 

Förra året kom även boken ”Mina hjältinnor” där brittiska Samantha Ellis skrev om sina romanhjältinnor, alltifrån Anne på Grönkulla till Jane Eyre, och hur de influerat hennes liv. Nu är det dags igen. Den här gången är det en amerikan, Kate Zambreno, som skriver och boken heter kort och gott ”Hjältinnor”. Hon blandar sin litteraturvetenskapliga forskning med dagbok och självbiografi om författare som Zelda Fitzgerald och Anaïs Nin. Författare som blivit stämplade som mindre viktiga på grund av sitt kön. 

Kanske står dessa kvinnor för något som de flesta av oss (kvinnor) vill ha mer av, eller känner vi helt enkelt igen oss i dem? För det slår mig att mina hjältinnor ofta är desamma som andras. Vilka är dina?