Julklappsjakten

Hur ska det förklaras? Varför väljer man att åka över 60 mil i en ärligt talat ganska obekväm buss, bara för att få komma till ett köpcent­rum? Visserligen ett stort, med billigare varor än de flesta andra. Men ändå.

Jag frågar Rose-Marie Thornell Jansson, hon sitter på sätet snett framför mig och har just korkat upp en rödvinsflaska. Just denna regniga torsdag har Rose-Marie jobbat hela
dagen på sitt vanliga arbete som undersköterska på ett demensboende. Men i morgon har hon tagit ledigt, skämtat med chefen om att hon nog kommer att behöva påökt.

– Lyckan är när man har handlat något där nere och sedan ser att det är mycket dyr­are hemma. Då känner man att man har gjort ett kap!

Arrangör för resan är Club Omvårdnad, en personalförening för de anställda i Gävle kommun. Det kostar 500 kronor att resa tur och retur, men hoppet är förstås att det går att tjäna mycket mer på de låga priserna nere i resans mål. Mekka. Ullared.

För Rose-Marie var det egentligen ingen självklarhet att åka med i år, hon ska bli farmor när som helst. Men årets resa blir ändå den tionde i rad.

– Man kan inte svika traditionen!

Jag går längre bak i bussen, träffar Sara Eriksson. Hon är planerare på hemtjänsten och har handlingslistan full.

– Jag ska köpa träningsprylar och garn, säger hon. Julklappar, kettlebells, yogamatta. Hoppas att jag inte ska spräcka 3.000-kronorsgränsen. Men den kanske är flexibel…

För Sara är det första gången hon åker på en sådan här resa. Hon skrattar och säger att när hon såg informationen om resan tänkte hon: ”Nej, fan vi åker! Kul grej! Kul att göra något tillsammans!”

Ja, för det handlar nog inte bara om jakten på ett kap. Ett ord som återkommer är gemenskap.

– Det är roligt! Det är inte bara att vi handlar, säg­er Rose-Marie.

Det fnittras och skämtas. Och så småningom snarkas det. Vi har startat tio på kvällen och långa arbetsdagar tar ut sin rätt i sätena runtom mig. En biltom Essingeled utanför fönsterrutan. Så småningom somnar även jag.

Jag vaknar av en doft. Någon av tjejerna har satt på lite extra parfym. Klockan är halv fem på morgonen, vi rullar igenom Småland. Bussen borrar sig genom tät barrskog, kommunalaren

Stefan Frisk – vid sidan av mig den ende mannen ombord – rattar tryggt.

Strax efter sex på morgonen är vi framme som första buss för dagen. Rose-Marie klagar på trä­smak.

Personalföreningens representant, Helen ”Hellan” Hedman, tar micken och informerar lite om kommande aktiviteter. Det ska bli julgransplundring i januari och så lyfter hon upp en tygkasse:

– Vi har utlottning på en liten väska med reflexvästar, regnponcho, ryggsäck. Den går till den som handlar för mest!

Och så ger de sig ut i morgondiset. En del uppklädda och sminkade, andra i mjukisbyxor. Interna trick utbyts: Ha två korgar under kundvagnen så får du plats med mycket. Glöm inte drag­lakanen! De är billiga!

Det är inte ens advent än, det är inte helg, men det är trots det redan kö. 100 meter framför oss och snart också 100 meter bakom står köpsugna, nyvakna människor. Förväntansfulla.

Klockan närmar sig det magiska klockslaget: 08.00.

Så drar det i gång, ljudet av tusentals kundvagnshjul som rasslar mot asfalt­en. De har öppnat!

Jag hör någon bakom mig hojta:

– Det gäller att gasa på, för nu går det i 190!

Vårt lämmeltåg passerar en liten kyrka på vänster hand, men här och nu är det nog inte många som tänker på själva orsaken till att vi firar julen. Det är klapparna vi är här för.

Jag frågar Rose-Marie vad hon skulle säga till någon som tycker att det här är helt galet.

– Ja, en del jobbarkompisar säger att vi är tokiga. Ni vet inte vad ni går miste om då! säger jag. Och så roligt vi har.

Sedan försvinner de alla som i ett moln av chokladkalendrar, keramiktomtar och småbarnskläder i viskos.

Ett par dagar senare får jag ett sms av Rose-Marie. Något barnbarn har inte kommit än.

”Slutsumman blev ändå inte så farlig … 7.120 kronor. Och då blev det riktigt fina grejer.”