Höjdskräcken stoppar inte Pontus

Det är en tidig morgon i ett industriområde i utkanten av Lidköping. Därute härskar fortfarande mörkret, men inne i Lidköping Elnäts lokaler råder febril aktivitet, elmontörer går runt och hämtar utrustning i förrådet, förmän kollar igenom datorerna efter beställningar, det är med andra ord fullt upp och mitt i allt står Pontus Hellsjö. Han är 21 år gammal och har jobbat här på bolaget i två och ett halvt år.

Pontus har ett problem den här morgonen: Han har ingen bil. Den tjänstebil som är nödvändig för att han ska kunna jobba har helt enkelt inte kommit in. Pontus går in till en av cheferna som ringer runt och till slut är bilen på väg.

– Kollegan hade visst försovit sig, säger Pontus.

Efter tjugo minuter är bilen där.

Dagens arbetsuppgift består i att dra el fram till fem hushåll som tidigare haft luftburen el via stolpar. Nu ska de få markburen el.

Pontus har med sig en praktikant i dag, Aaron Holst, och tillsammans plockar de två fram två 50-metersslingor med gul slang som strömmen ska dras fram i.

Vi sätter oss i bilen, en automatväxlad stor Ford pickup, och kör norrut genom kommunen, över bron till Kållandsö, Vänerns näst största ö.

I bilen hinner vi prata lite om yrkesvalet. Först var Pontus alltså inne på att bli byggnadsarbetare, men det var en släkting som fick honom på andra tankar.

– Det var morfar som fick in mig på det här spåret. Han sa att elektricitet är inget som kommer minska.

Nu har han fast jobb och en med kommunalarmått hög lön, den ligger på runt 25 000 kronor.

– Det är bra, men jag tycker att det är lite orättvist med individuell lön. Chefen ser ju inte vad vi gör härute. Det tycker jag är helt fel.

Morgongryningen börjar treva sig fram över fält­en där vi far. Radion är inställd på NRJ och Paula Abdul sjunger ”Rush Rush”.

Området dit vi ska kallas för Spiken. Här, på en villatomt, väntar grävmaskinisten Conny Engelbrektsson. Han har varit här sedan tidigt och grävt en gång fram till tomtgräns­en. Där står nu två skåp. Det ena ska användas till bredbandsfiber och det andra ska användas för att elen nu ska vara markburen i stället för luftburen. Det är en så kallad samförläggning för att man ska slippa gräva två gånger.

Med van hand sätter Pontus fast fem ellister i elskåp­et, en list per hushåll. Praktikant-Aaron hämtar verktyg i bilen.

När listerna är satta börjar det bli dags för frukostrast. Vi kör till en rätt risig ”byssja”, en byggbarack, som är grävmaskinisten Connys. Vi tränger ihop oss, skämtar om att baracken nog var rätt billig att köpa. Pontus brer två skinkmackor.

Sedan bär det iväg till Spikens hamn för att fixa med ett kabelskåp. Här ligger Vänern spegelblank och Pontus berättar att han älskar sjön, han har till och med, tillsammans med morfar, byggt sin egen båt, en aluminiummotorbåt.

Som elmontör ingår det också att klättra upp i högspänningsstolpar. Just den delen av sitt jobb är dock Pontus mindre road av.

– Jag har höjdskräck. Men man lär sig det också.

Pontus ler och så tar han på sig stolpskorna och klättrar upp i en stolpe. Den där höjdskräcken ser vi inte röken av.

Han tycker om sitt jobb.

– Det är självständigt, ingen dag är lik den andra.

Säger han och sätter sig i bilen igen. Livet och dag­en fortsätter.