Självfallet kastar jag mig över denna roman som utspelar sig på en facklig tidning, det har mig veterligen aldrig skildrats förut. I sin första roman för vuxna skriver journalisten och dramatikern Gunilla Boëthius initierat om facket på 70-talet: om spriten som hälldes upp under såväl intervjuer som sena kongressnätter, om att vara kvinna på ett jobb med manliga normer och om svårigheten att vara självständig redaktör för en facklig tidning, där förbundets ordförande var ansvarig utgivare och kunde stoppa obekväma artiklar.
I händelsernas centrum står 26-åriga Anna som blir chefredaktör för Stenarbetaren, medlemstidningen för Stenarbetareförbundet (som i verkligheten upphörde 1970).
Som ung, välutbildad kvinna från Saltsjöbaden har Anna fel ålder, fel klass och fel kön för att passa in i fackvärlden. Det gör Bengt – ny vice ordförande i förbundet – ständigt klart för henne. Han är ökänd kvinnokarl, hon har ännu inte haft sitt sexuella uppvaknande. Bengt vill ge henne det och givetvis kan Anna inte släppa honom när hon väl fått uppleva något så omvälvande som sex kan vara. Bengt har dock strax gått vidare till nästa kvinna, sin sekreterare. Stundtals är han karikatyren av ett as, Bengt:
”Du stod där så offervillig och slet av dig plagg efter plagg. Fina fröken, fil.kand. och allt… fick lust att knulla skiten ur dig.”
Det handlar om makt. Bengt har i de flesta avseenden ett övertag gentemot Anna. Men hon har något som han saknar: utbildning och bildning. Det väcker hans hat. Ett hat som i hans yrkesroll blir konstruktivt, han driver hårt att arbetare ska få rätt till utbildning på betald arbetstid. Ett projekt som dessutom blir av. Det är i skammen över sin brist på utbildning och sin fattiga bakgrund som Bengt blir sårbar och mänsklig under den hårdnackade ytan.
Förutom en trovärdig inblick på en fackexpedition på 70-talet, handlar boken framför allt om passionens enorma kraft. Som kan slå till och nästan slå sönder.
