Ett år efter att Fredrik Reinfeldt förklarade sin avgång som statsminister och Moderatledare, kommer så hans självbiografi. Han borde kanske väntat lite till.
Med tanke på vilket förändrat Sverige och politiskt landskap han lämnat efter sig borde detta varit hyperintressant. Men han når bara, som titeln säger, halvvägs. Om ens det.
Det är nåt präktigt över hela boken, som ett slags utbyggt CV. I kronologisk ordning redovisar han sin politiska karriär.
Men han kan skriva. I början sugs jag in i berättelsen, han bygger skickligt upp en slags spänning eller förväntan. Men sen är det tomt. Man väntar på en poäng som aldrig kommer.
Omdaningen av hans parti Moderaterna får stort utrymme medan omdaningen av Sverige, förutom de stora skattesänkningarna, knappt nämns. Sönderslagningen av a-kassesystemet behandlas till exempel på några få rader.
Bäst är boken när han ger läsaren en liten inblick i förhandlingarna med de andra Allianspartierna, inför valmanifest och budgetar. Jag drar till och med på munnen litet när han beskriver hur FP-ledaren Lars Leijonborg vid ett tillfälle var på väg att lämna förhandlingsrummet via brandstegen.
Han sätter också ord på hur han upplevde dåvarande S-ledaren Göran Perssons omvittnade härskarteknik på ett bra och elakt sätt.
Mediebevakningen i allmänhet och mediedreven i synnerhet, i samband med ministeravgångar, är han skoningslöst kritisk mot. Likaså Sverigedemokraternas väljare som han avfärdar som rasister och allmänt missnöjda människor. De eventuella politiska orsakerna till att så många plötsligt blivit så missnöjda går han inte in på.
