Det är i år 70 år sedan andra världskriget slutade. Det är en gammal sliten sanning att det är segrarna som skriver historien, och i detta krig kanske mer än annars.

Tyskarna ville så snabbt det gick, och fullt förståeligt, glömma den tolvåriga mardrömstid som Hitler hade stått för. Man ville glömma det så mycket att det skulle dröja ända in på 60-talet då en ny generation, 68-rörelsen, med kraft försökte göra upp med fädernas krig.

Men hur var egentligen detta krig, sett ur förlorarnas ögon? Den franska forskaren Marie Moutier hittade för några få år sedan en historisk skatt i Berlins kommunikationsmuseums gömmor. Här hade anhöriga till den tyska krigsmaktens soldater donerat över 16 000 brev, brev skrivna från militärerna i fält. Moutier har valt ut 97 av dessa och vad vi som läsare får är en rik, skrämmande och personlig bild av vad det innebar att strida i andra världskriget.

Allt från västfrontens klaustrofobiska bunkrar över ökenkrigets fasansfulla hetta till fälttåget i öst och hopplösheten i Stalingrad. 

Den tyska censuren var naturligtvis hård, men allt kunde de inte stoppa och tack vare soldaternas detaljrikedom får vi en bild av ett helvete.

Det ska poängteras att Förintelsen spelar en undanskymd roll i breven. Dels så klart på grund av censuren, dels på grund av att Moutier inriktar sig på ”vanliga” soldater, inte SS-män. Ändå beskuggas flera av breven av männens nazism och inlärda rasism. Judarna är ”smutsiga” och asiaterna rycker fram i ”horder”.

Trots det är det faktiskt svårt att inte känna sympati för dessa unga män i uniform. De allra flesta vill inte kriga, de dödar andra och lider samtidigt all världens vedermödor enbart på grund av Hitler. Jag läser den 22-årige Hans brev från västfronten. Han har marscherat 40 kilometer och försöker verka stark inför sin faster, brevmottagaren, men kan inte låta bli att utbrista: ”Jag hatar detta!”