Jeanette Liljegren.

– Hej Olle, här kommer jag!

Det är lunchtid när Jeanette Liljegren kommer hem till en av dagens brukare.

– Vill du ha mat?

– Nej.

– Har du redan ätit?

– Nej.

– Vill du inte ha någon mat, då?

– Nej.

– Bara lite nyponsoppa, kanske?

– Då kanske…

När Jeanette Liljegren en stund senare går ut från Olles hem, kan hon då veta om hon utfört sitt arbete väl? Det är en fråga som Jeanette funderat mycket på.

För vad är det egentligen som styr vad som är ett väl utfört arbete? Är det om brukaren är nöjd? Om man själv är nöjd? Eller om man har följt genomförandeplanen?

– Hur mäter man det? I bilfabriken vet man att det är när man har tillverkat tio bilar, men hur mäter man att man gjort ett bra arbete i hemtjänsten? Jag tror inte att mätbarhet är rätt styrmedel i hemtjänsten. Människor är inte teknik, människor är mjuk materia som inte låter sig mätas, säger hon.

”Det finns ett genusperspektiv i det här med den vårdande kvinnan. Det handlar väldigt mycket om politik.”

Hon jämför hemtjänstarbetaren med en amöba. Någon som förflyttar sig inåt och utåt hemma hos brukaren. Ett arbete som gör det svårt att skilja mellan inre och yttre gränser. Man vill gärna bry sig lite extra. Hela samhället hyllar den som vill ge lite extra.

– Har du en bilfabrik är det bra och klart när du monterat din bil. I hemtjänsten möts vi av Agda som inte alls mår bra trots att hon fått hjälp med det hon ska och arbetsuppgifterna egentligen ska vara avklarade.

När Jeanette har grubblat på det här har hon kommit fram till att yrkesrollen är en viktig del i att vara mindre amöba och mer yrkesperson. 

Dessvärre påverkas också yrkesrollen av omgivningens förväntningar, det samhälle vi lever i och massmedias bild. Jeanette berättar med återhållen irritation om en artikel hon läst i en tidning:

– Det handlade om en som arbetade inom vården som åkte hem till brukarna på sin fritid och ”gav det lilla extra”. Det förmedlar helt fel bild av hemtjänsten! För det gör vi inte! Det ska vi inte göra! Det är inte vårt uppdrag! Det finns ett genusperspektiv i det här med den vårdande kvinnan. Det handlar väldigt mycket om politik.

Det är svårt att byta perspektiv på yrket, tror Jeanette Liljegren. Historiskt är det ett arbete som fungerade som ett bra alternativ för kvinnor som varit hemmafruar och uppfostrat barn, och sedan ville ge sig ut på arbetsmarknaden igen. Vårda och städa var något de kunde. 

I dag är arbetet och yrket ett helt annat. 

– Det gör att bilden av något gulligt, någon som gör något extra för Agda lever kvar. Trots att förutsättningarna är helt annorlunda i dag. Nu är vi strikt bundna till det vi ska göra, de är beviljade vissa tjänster. Och vi vårdar människor hemma i livets alla skeenden, psykiatrisk vård, palliativ vård, ren omsorg, demensvård … allt.

En sådan sak som arbetskläder är otroligt viktigt för att finna en yrkesroll, tror hon. I Region Gotland, där Jeanette är anställd, har de arbetsskjortor men inte arbetsbyxor. Men hon säger att hon i dag inte skulle kunna tänka sig att gå hem till en brukare utan någon form av arbetskläder.

– Visst vill jag vara Jeanette, men jag vill vara Jeanette i min yrkesroll när jag går in hos någon. Det är en intressant diskussion hur mycket det kan påverka. Jag tror att det kan hjälpa till också när det handlar om att jag har gjort mitt och måste vidare till nästa.

Hon berättar om en före detta kollega som satt spår och väckt tankar om yrkesrollen. En kvinna som var säker i sin yrkesroll och i sin syn på arbetet. Som innan krav på arbetskläder hade sin egen väska med sina egna arbetsskor som hon satte på sig i hallen hos brukarna. Därmed markerades en gräns, nu gick hon in i yrkesrollen.

– Hon tog sig an varje dag och var verkligen en förebild med sin erfarenhet och kunskap. Det kan låta för enkelt, men jag tror att det skulle vara en viktig del om alla i hemtjänsten fick sin egen väska. Med mina saker, mina skor … Här kommer jag!

”Så det är svårt att leva som man lär. Det är jättesvårt att hålla gränserna.”

Andra verktyg för att skapa och hålla yrkesrollen är struktur och planering, tror Jeanette. Det skapar en trygghet för vilka ramar som gäller. En trygghet i yrkesrollen.

– I industrin tar man nästa bil när man är färdig med den första. När vi kommer in till någon ska vi känna in brukarens sinnesstämning och få vetskap om vad den själv önskar innan vi kan börja med våra insatser. Men vacklar man i amöbarollen tar man fram genomförandeplanen och hittar sina gränser igen! Där har vi något att luta oss emot, där har vi något konkret.

Hon tycker också att Kommunal kan hjälpa till på vägen genom att bli bättre på att erbjuda medlemmarna nya infallsvinklar. De har kurser, utbildningar och föreläsningar … men kunde ha fler och mer. Framför allt borde facket tränga sig in lite mer och säga att nu kommer vi och föreläser om genus och könsroller och yrkesroller. Vara mer aktiva.

Jag blir nyfiken på hur studierna och alla tankar på yrkesrollen påverkat Jeanettes eget sätt att arbeta. Arbetar hon på ett annat sätt i dag?

– Det vet jag inte. Jag gör säkert det där lilla extra … Det har jag till exempel gjort i dag på förmiddagen när en brukare fick en extra tvätt trots att det inte fanns med i genomförandeplanen. Så det är svårt att leva som man lär, eftersom alternativet varit att låta henne vara till nästa tvätt. Det är jättesvårt att hålla gränserna. Men det är viktigt att diskutera det, jag ringde en kollega och vi hade en diskussion innan vi fattade beslut.  

Jeanette Liljegren

Yrke: Undersköterska i hemtjänsten.
Ålder: Född 1962.
Bor: Visby.
Aktuell: Validerade till undersköterska 2013. Läste ”Genus och jämställdhet” på högskolan 2014. Fick ekonomiskt stöd från Kommunals verksamhetspott som finns lokalt på Gotland.

Tre lästips från Jeanette

De här kvinnorna har växt upp under olika tidsperioder och skildrat kvinnohistoria ur var sin tidsepok. Det kan vara och kännas ganska befriande att läsa något av dem – det ligger mycket kvinnokraft bakom deras ord!

1. En bok som gav inblick i en värld fylld av kvinnohistoria var Moa Martinssons ”Kvinnor och äppelträd”. 
2. Sonja Åkesson och hennes fantastiska diktning om kvinnors villkor. Hon var ofta samhällskritisk. Sonja var född på Gotland och växte upp här.
3. Kerstin Thorvall har skrivit en hel del om kvinnlig frigörelse. Gick ofta sina egna vägar och fick utstå mycket kritik för sitt leverne och ville inte inordna sig i de gängse samhällsmönster hon som kvinna ”borde”, sett ur ett genusperspektiv där kvinnan underförstått fortfarande borde underordna/inordna sig.