Det är tidigt 90-tal i Paris och tonåringen Paul dras till den snabbt växande elektroniska klubbscenen, där Daft Punk i filmens början bara är två killar som spelar några låtar på en fest. Paul och hans kompis bildar en DJ-duo och gör sig snabbt ett namn. Efter några år fyller de stora klubbar och åker på spelningar i New York. Men det mesta av Pauls pengar går till droger och livet snurrar allt snabbare. En dag har åren gått, gamla vänner och flickvänner har gått vidare och bildat familj, och publiken vill ha något annat.

I första hand är det kanske en film för de som verkligen var med då – det är ett tidsdokument, kanske till och med en generationsskildring. Men det är också en film för alla oss som hellre dansar hela natten till elektronisk musik än går på rockkonsert. Det är en fantastisk, kärleksfull, initierad skildring av den världen och de människorna.

Men Eden väjer inte heller för baksidorna: det ändlösa festandet, drogerna, ensamheten när man är 30 och klubben har stängt och livet sprungit ifrån en. Mest handlar det kanske om det svåra i att bli vuxen och lämna sådant som är vackert men samtidigt förstörande bakom sig. Det temat tror jag att även de som hellre går på rockkonsert kan lockas av.