Borde kulturtanterna knarka mer? Frågan ställs på baksidan av dramatikern och författaren Martina Montelius nya roman. Jag kastar mig över boken eftersom jag älskar kulturtanter och ser fram emot att möta en utflippad sådan, en som vägrar inordna sig i Gudrun Sjödén-ränderna.
Jag fastnar för den 62-åriga Boel och ömmar för henne. Hon har telefonskräck och panikångest. Hon har under hela sitt liv blivit illa behandlad av män; våldtagen, slagen och förolämpad. Nu jävlar är det dags. Hon anmäler sig till en litteraturkryssning där hon tänker supa och knulla så det står härliga till. Kulturtantens revansch är här.
Med sig har Boel Oscar Levertins vänner, ett litterärt sällskap som består av en samling ledsna individer (”Man går väl inte med i ett litterärt sällskap om man inte är ledsen”). De flesta är socialt missanpassade och har tunga bagage. Bland annat får vi följa tankarna och utanförskapet hos ett ”svin”, Leif, som har försökt döda sin fru. Han visar sig vara en man som ”gråter vackert” när han avslöjar sitt förflutna för Boel, och berättar att han också vill vara en kulturtant.
Martina Montelius skriver så roligt att man nästan glömmer bort att bokens karaktärer har varit med om de mest tragiska händelser. Ibland går det dock över styr, när Boel visar sig ha varit med om ännu en hemsk sak, och ännu en… Eller när hon efter att redan ha legat med två passagerare dessutom lyckas få omkull en 20-årig städare på båten. Men säkert är hela grejen med boken att den ska vara just så utflippad. Och oftast gillar jag det. Det är ”tantsnusk” i ny tappning, med äldre kvinnor i fokus. Montelius är inte rädd för att beträda minfältet sex i litteratur, utan skriver okonstlat om könsorgan, våta bomullstrosor och guppande fläsk.
Trots att boken bara är 155 sidor lång finns ett existentiellt perspektiv. Montelius skriver på ett fint sätt om att stå vid sidan av, att längta efter ensamhet, att vilja bli ömkad.
Språket är enkelt men livas upp av roliga metaforer. Gammeldags ord varvas med slang. Jag tänker att det i och för sig är ett språk som passar Boel, som förenar hennes intellektuella sida med hennes vilda. Jag skulle kunna tänka mig att följa med Boel på fler resor.
