Han drömde om att bli ishockeyspelare, blev i stället vägmästare innan han började skriva. Berättelsen om en av våra mest folkkära dramatiker och regissörer, Lars Molin, som dog redan vid 57 års ålder 1999, fyller helt klart ett tomrum. Vi får möta skrönornas mästare, den produktive konstnären med det osunda levernet.
Boken påminner om en teve-dokumentär i sitt upplägg. Gunilla Jensen som arbetade ihop med Molin på Sveriges Television som dramaturg, berättar om alla hans verk, klipper in citat från skådespelare, familj och andra som levt nära Molin.
Ändå kommer jag som läsare aldrig riktigt nära honom, kanske för att han var som han var. Det är rakt och osentimentalt berättat, intensivt och tempofyllt, som Molins liv.
Får lust att återvända till hans klassiska tevefilmer och serier, som Saxofonhallicken och Tre kärlekar. Och det är väl ett godkänt betyg på en biografi.
