Det är den krassa verkligheten deklarerade min bekant. Att vägra sätter inte mat på bordet. Själv vägrar jag acceptera vad hon anser vara den krassa verkligheten. Varför ska vi som har lägst löner och jobbar mest och får minst betalt vara tvungna att gå med på något som ingen med dubbelt så mycket lön som vi har skulle göra.

För att få en anställning i vissa kommuner tvingas vi undersköterskor skriva in i vårt anställningsavtal att om bilarna inte räcker till alla som är i tjänst måste vi använda vår egen bil i arbetet. För detta får vi 18,50 kronor milen. Schablonkostnaden för att köra en bil ligger runt 33 kronor.

Jag har en stor familj och en stor bil. Min bil drar runt en liter milen och milersättningen från kommunen skulle alltså ge mig fem kronor i ersättning för att använda min bil i tjänsten. Vad händer om bilen går sönder under tiden jag använder den i arbetet? Vad gör de som inte har egen bil? Vad gör de familjer som har en bil och där partnern har bilen i sitt arbete för att frun kanske cyklar till jobbet? Måste de köpa en bil? De flesta familjer har inte råd att ha två bilar.

Man pratar hela tiden om lika lön för lika arbete och att det måste vara jämlikt. Jag vill inte lyfta detta som en könsfråga, då det jobbar både kvinnor och män i vården, men det är övervägande kvinnor. Kvinnor som tiger och lider och går med på den krassa verkligheten.

De som bestämmer vet att vi är så himla rädda om våra arbeten och att vi måste sätta mat på bordet att vi nästan går med på vad som helst. Men varför ska vi gå med på detta? Varför ska vi som arbetar mest och hårdast och har minst betalt betala för att arbeta? Varför ska vi betala för att kommunen inte håller sin budget och bistå med bilar som kommunen ska hålla med för att säkerställa vården till våra äldre och sjuka. Detta handlar inte om att kunna ställa upp i en krissituation, men vi ska banne mig inte ha inskrivet i vårt anställningsavtal att vi måste använda våra egna bilar när kommunens bilar inte räcker till.

Vi måste säga nej till vad som för många blivit den krassa verkligheten. Du och jag och vi och alla måste våga säga nej till bilavtal.

Victoria Eade Silander,
undersköterska