Muzeyyen håller rent på akuten

Vintern klamrar sig fortfarande kvar, och det är mörkt ute. Men det märks inte här inne på Karolinskas akutavdelning.

Med städvagnen fylld av pappershanddukar, engångshandskar, mopp och rengöringsmedel går Muzeyyen genom akutens lysrörsupplysta korridorer.

Efter att ha klarat av morgonens sysslor ger hon sig i kast med dagens första toalett.

– Jag har inte räknat, men det är mellan 18 och 20 toaletter som jag städar varje dag, två gånger om dagen, säger Muzeyyen och signerar med sitt namn på listan på dörren.

För varje moment tar Muzeyyen nya engångshandskar från en papperskartong med texten ”Vinyl, Powder Free”.

Städvagnen är full av papperskartonger med handskar.

– Ibland går det åt tre paket om dagen, berättar Muzeyyen.

Just den här fredagen är det tämligen lugnt på akuten. Vid expeditionsdisken står några sjuksköterskor och undersköterskor och småpratar. En besökare sitter på en bänk och pratar i telefonen. En patient ligger på sin säng och tittar förstrött ut i korridoren. Där går en läkare förbi med raska steg.

Dörren till ett annat rum står på glänt. Muzeyyen knackar försiktigt på.

– Är det ledigt här…?

Det är det, och hon kan gå in och städa. I rummet är det flera maskiner och sopkorgar på hjul som Muzeyyen får flytta för att komma åt att torka hela golvet.

– När det är ledigt passar jag på.  Ligger en patient i rummet vill de oftast inte ha städat. De vill inte bli störda. Det kan man ju förstå.

Jag tycker om att jobba här, personalen är trevlig. I början hälsade de inte på mig, men nu när de lärt känna mig kan vi hälsa och skoja.

Muzeyyen är född i Turkiet. Hennes pappa jobbade i Sverige, och Muzeyyen var 17 år när hon, hennes mamma och syskon flyttade till honom.

– Vi är nio syskon, alla utom två bor här i Sverige. Vi andra är grannar i Vårby Gård nu.

Hon rullar vidare med städvagnen som hon parerar mellan patienter och sköterskor. Vissa går bara förbi utan att titta upp. Andra hejar glatt. En snabb ögonkontakt eller en nick fungerar också. 

– Jag tycker om att jobba här, personalen är trevlig. I början hälsade de inte på mig, men nu när de lärt känna mig kan vi hälsa och skoja.

Det är färgglada små fotavtryck på golvet i korridoren på barnakuten.

En liten pojke är på väg till lekrummet med sin pappa. Han tassar barfota förbi och tittar nyfiket upp på Muzeyyen. ”Hej”, viskar hon.

Muzeyyen tycker om att det är lugnt på barnavdelningen. Det är mest patienters besökare som rör sig på avdelningen.

Lukten av desinfektionsmedel sprider sig när Muzeyyen sprutar det över handfatet i ett patientrum.

Men en patient som varit ute och köpt läsk återvänder till sitt rum. Muzeyyen tar städvagnen och går ut, vidare till nästa rum.  Även där hinner hon knappt gå in förrän hon får vända igen när patienten är tillbaka.

Nästa rum är tomt, och ingen patient är i sikte.

Är det bara blod på väggarna tar jag det.

När hon moppar golvet funderar hon en stund på om hon någon gång ogillar att städa.

– Bara när det är mycket kräks, utbrister hon.

Som tur är brukar extrainsatt saneringspersonal tas in i det läget. Likaså när det är mycket blod på golvet. Det är på grund av smittorisken.

– Är det bara blod på väggarna tar jag det, säger Muzeyyen.

Det är det ofta på akuten.

Under eftermiddagen gör Muzeyyen om hela proceduren. Alla toaletter och patientrum ska städas en gång till. Även personalens omklädningsrum, som ligger på en annan våning, får sig en omgång med rengöringsmedel och mopp.

Det sista Muzeyyen gör är att rengöra städvagnen, innan hon parkerar den på sin plats och kan gå hem för dagen.