Sandra Forsberg.

– Det är ett adrenalinpåslag när ambulansen kommer. Men jag kan hålla ett lugn även om jag känner mig superstressad inombords. Vi stöttar varandra och här finns alltid någon att fråga, säger Sandra Forsberg.

Hon är undersköterska på akutmottagningen på Centralsjukhuset i Karlstad. Nu gör hon kvällspasset, det är nysnö och många halkolyckor. I korridoren står flera britsar med patienter. Men i början på veckan var det ännu fler och platsbrist på sjukhuset som därför ställt in planerade operationer.

I kväll tillhör Sandra medicinteam två tillsammans med en sjuksköterska. Inne på expeditionen kollar hon patientlistan, vilka prover som ska tas, skriver ut etiketter innan hon rullar iväg med stickvagnen.

– Vi jobbar självständigt och kan efter samråd med doktorn lägga till prov om det behövs, säger Sandra.

Inne på ett patientrum frågar hon om patienten fryser innan hon stämmer av namn och personnummer. Sedan kollar hon syresättning, temp och tar blodprov innan hon tar EKG. Ute i korridoren går hon till rörposten, packar proverna i en röd plastpåse. När luckan öppnas piper det till, Sandra tar ut en ”bomb” och lägger i proverna innan de susar i väg till kemlabb. Samtidigt tutar flera larm och telefonen ringer. I korridoren försöker en pappa lugna en skrikande bebis.

Det var inte roligt att komma till arbetet och få trösta arbetskamraterna. En del gick hem mitt i passet.

Senare när Sandra tar en kvällsfika i personalrummet säger hon att det är en fin kväll, att hon hunnit ta hand om patienterna i lugn och ro. Men att hon ändå kan vara sliten när hon går hem.

– Man kan bli trött av alla ljuden, säger Sandra, som är skyddsombud och arbetsplatsombud för Kommunal.

Arbetsmiljön på akuten har varit ansträngd länge. Akutmottagningar i länet har blivit färre samtidigt som patienttrycket ökat. I höstas var hälften av sjukskötersketjänsterna vakanta. Samtidigt som underskötersketjänster dragits in gick de som var kvar på knäna när de var tvungna att hjälpa nyinskolade sjuksköterskor.

– Det var inte roligt att komma till arbetet och få trösta arbetskamraterna. En del gick hem mitt i passet.

I det läget fick sjuksköterskorna mer betalt men inte undersköt­erskona. Då agerade skyddsombuden Sandra Forsberg och Lena Henriksson. Tillsammans med andra undersköt­erskor skrev hon insändare, brev till ledningen och syntes i tv. Till slut gav det resultat, undersköterskorna fick 1 000 kronor mer i månaden. Samarbetet med Vårdförbundet är gott. När ledningen ville göra om underskötersketjänster till sjukskötersketjänster gick facken samman och skrev till landstingsledningen.

– Vi kunde visa svart på vitt och bevisa att undersköterskorna behövs, det har gett jättebra resultat.

Det räddade kvar undersköt­ersketjänsterna. När personalstyrkan nu utökas är det lika många undersköterskor som sjuksköterskor som skolas in.

Men trots det fattas det fortfar­ande folk och framför allt de som har erfarenhet. Och när det är mycket får personalen som nyss kommit hem efter att ha jobbat över sms om att jobba extra.

Nu i vår är en rad utbildningar inplanerade. Personalbristen­ gjorde att inte ens hjärt-lungräddningsutbildningen hanns med i höstas. Sandra, som har nära till skrattet, är positiv.

– Stämningen är mycket bättre, nu hoppas vi på mer förändringar.

ID. Sandra Forsberg

Ålder: 35.
Yrke: Undersköterska sedan 1998, har arbetat på akuten i 17 år.
Lön: 24 000 kronor på heltid utan rörliga tillägg och 1 000 kronor extra sedan i höstas.
Familj: Singel, två katter.
Bor: Lägenhet i Karlstad.
Bäst med jobbet: Arbetskamraterna, att vi är ett sammansvetsat och härligt gäng som gör mycket ihop. Variationen av patienter, det är allt från spädbarn till hundraåringar.
Sämst med jobbet: Obekväma arbetstider, nätterna tär på kroppen.
Om facket: ”Jag blev fackligt aktiv av en slump. Nu brinner jag för det. Det är roligt att kunna förändra och när jag märker att folk lyssnar och har förtroende för mig.”