Telefonsamtalet från Emmaus Björkå ett par timmar tidigare tvingade mig ut. Om tre månader skulle jag få följa med till SaharaMaraton i de Västsahariska flyktinglägrens skugga. Ett lopp av solidaritet, då hundratals människor från hela världen kommer till lägren i ett försök att få världens blickar att se Marockos 40 år långa ockupation av Västsahara.

Sveriges tysta skogar bytta mot milsvid öken.

Västsahara kallas Afrikas sista koloni. Trots att Internationella domstolen i Haag redan 1975 konstaterade att det Västsahariska folket har rätt till självbestämmande, fick de efter Spanien lämnat landet genast en ny ockupant när de lät Marocko ta över de enorma naturrikedomarna. I flyktinglägren i Algeriet pågår kampen för överlevnad parallellt med kampen för frihet.

För samtidigt som världen tittat bort, fortfarande tittar bort, så fortsätter mäktiga intressen i strid med folkrätten att tömma de västsahariska fiskevattnen på fisk, exportera frukt till våra fruktdiskar och investera svenska pensionspengar i företag som har oljeintressen på ockuperad mark. Detta medan hälften av det västsahariska folket lever i fattigdom i öknen och är helt beroende av internationellt matbistånd.

Vad vi kan göra? Inse att vi behöver varandra. Vi kan låna våra röster, våra löparskor, våra muskler och våra ord. Tala när allting verkar tyst, se när världens makthavare tittar bort, springa när allting verkar stå still.

Oavsett om vi springer, debatterar, snackar med våra vänner, mejlbombar regeringen eller bara skänker en slant, vill jag gärna tro att det vi gör är mer än just den handlingen. Det är också ett sätt att berätta för det västsahariska folket att vi inte glömt, att vi gör vad vi kan för att Sveriges regering ska erkänna Västsahara precis som man erkänt Palestina.

För som med all kamp så kan man aldrig vinna ensam, oavsett om det gäller det fackliga arbetet på våra arbetsplatser eller kampen för självbestämmande över sitt eget land. Vi behöver varandra. På jobbet, och i världen.

Fotnot: Texten skrevs innan Sahara Marathon, som avgjordes den 24 februari. Jenny Wrangborg sprang sin halvmara på 2 timmar, 23 minuter och 55 sekunder.

Ja

Ett riksdagsbeslut från 2012 uppmanar regeringen att erkänna Västsahara, nu är det upp till regeringen att verkställa det.

Nej

Svenska intressen på ockuperad mark. Vi måste ta ansvar.